Dagens siffror 36,9 kg. Jag har i a f inte gått ner sedan i går men inte upp heller. Fast läkaren verkar tycka det är ok. Jag skulle kunna äta mer mat men han vågar inte låta mig göra det. De är rädda att kroppen inte ska kunna ta emot mer näring än så här tror jag…

Jag vågade inte fråga om timpermission i helgen så jag får väl stanna här. Det kanske är lika bra, jag vet inte hur det skulle gå om jag kom hem även om det bara handlar om en liten stund. Det finns ingen på avdelningen att prata med längre förutom ett gäng panchisar. En av dem är rätt rolig iofs men smått förvirrad. Han tycker det är ett tjatigt tv-program de visar hela tiden – det visade sig vara reklamen:) Så tycker han det är ett jävla dåligt hotell han hamnat på och fattar inte varför det kommer in massa folk på rummet hela tiden, det är ju ingen jävla cirkus han bor i och de är jävla dåliga på att komma med notan efter maten han får ju sitta och vänta på den för jävla lång tid… Lite underhållande att prata med honom men jag tror han skulle hem i dag.

Jag ska fortsätta med 1/4 port mat. I går kom det två potatisar till middagen, jag försökte förklara att det var för mycket, att en normalportion inte kunde vara åtta potatisar men de fattade inte det. Till lunch var det skräck-mat, paj! Vit geggig pajdeg med äggstanning och ett tjockt lager ost. Uah! Men jag fixade det. Har fortfarande inte kräkts någon gång, ibland är det svårt men jag ska fan kämpa mig igenom det här nu! Läkaren har inte sagt något mer om psyk och jag tror jag får komma hem nästa vecka. Orolig för det, vet inte om jag klarar det själv hemma. Hoppas verkligen att det går att ordna så jag får hjälp från anorexikliniken med en gång så jag inte ska vara hemma ytterligare några veckor innan det händer något!

I morse fick jag först frukost av en sköterska. Gröt och 1/4 smörgås. Det står en tallrik gröt på matlistan – hur mycket är 1/4 av en tallrik??? De frågar mig hur mycket jag vill ha, suck. Sedan när jag ätit kom en ny sköterska och sa att hon skulle fixa min frukost och vad ville jag ha? Hallå! Har ingen någon koll alls. Antingen får jag ingen mat eller så ska jag äta två gånger!!! Sedan frågade hon vad jag vill ha till mellanmål. Suck igen. Det är meningen att jag ska följa matlistan hur svårt kan det vara??? Så försöker sjuksköterskorna få mig att äta större portioner och grädde i stället för mjölk på gröten. Förstår de ingenting??? Jag KAN äta en halv portion OM läkaren säger att jag ska det. men han säger att jag INTE FÅR det.

Jag har inte varit ute sedan i tisdags morse, på ett sätt är det skönt att slippa promenaderna men det vore skönt med lite frisk luft!

Det står på kontraktet att någon kommer sitta med mig vid måltiderna men det är det ingen som gör. Det står också att jag måste sova med nattskjorta och filt på mig. Varför inte pyjamas??? Ska strida om det i kväll igen för jag fryser ihjäl i nattskjorta! Det går inte sova heller dels för tanten jag delar rum med som behöver hjälp hela tiden. Hon kliver upp och ramlar så jag får ha koll på henne och ringa på sköterskorna varje gång hon reser sig. Så är sängarna inte precis mjuka jag är helt öm i kroppen efter att ha legat några timmar. Och näringsdroppet är så kärlirriterande så hela armen värker hur jag än ligger. De tog bort det senaste klockan tolv i natt och armen är fortfarande svullen och gör ont! De försökte sticka mig och sätta ny nål men de lyckades inte så jag fick lite respit en stund så försöker de igen senare. Nu har de stuckit mig 13 gånger!!! Kärlen bara spricker hela tiden. Jag förstår inte hur det ska gå fram till mitten av nästa vecka när det inte ens nu finns någonstans att sticka! För varje gång de försöker förstör de de kärl som finns. Läkarens kommentar på det var att jag får skylla mig själv och se till att jag inte kommer dit fler gånger…

Lite mindre tåtar nu än i början men det är fan inte lätt!

Dagens siffrorn 36,9 kg

Ja, jag är inlagd. På medicinavdelningen. Jag hade oregelbunden puls när jag kom in och de ville att jag skulle gå upp lite i vikt innan de vågar ta emor mig på anorexikliniken. Jag borde varit beredd på att det kunde hända men konstigt nog var jag helt oförberedd.

De försökte sätta en sond men det gick inte (eftersom jag har opererat matstrupen) så nu får jag näringsdropp; Kabiven plus att jag får äta 1/4 port av ”mat för en dag” som anorexienheten går efter. Först sa de att jag får äta det jag vill och kan men jag lyckades få dem att förstå att det inte går att säga så till mig. Jag äter i så fall antingen ingenting eller så äter jag den portion jag får och sen får jag ångest och spyr. Det är dåligt på avdelningen, man tycker att de borde vara lite vana vid anorektiker efterson vi hör till den avdelningen men de akn ingenting:( Hittills har de inte lyckats beställa mat till mig en enda gång för att jag är vegetarian! Hur svårt kan det vara?!?! I går fick jag ½ smörgås i stället för middag. Jag blir helt förstörd varje gång det strular för jag måste hela tiden kämpa så hårt för att hålla ihop. Mellanmålen glömmer de bort om jag inte själv hämtar någon som kan hjälpa mig att fixa det. De frågar mig hela tiden vad jag vill äta och hur mycket jag vill ha. De borde veta vad jag ska äta och de borde kunna göra iordning och ge mig rätt mat men det fungerar tydligen inte så. Jag fick skriva under ett vårdkontrakt men det följer de ju inte ändå så jag vet inte vad det var för mening med det. Enligt det pappret ska jag åka rullstol och får inte lämna avdelningen men nu fick jag gå själv till biblioteket… Bra för mig för här kan jag låna datorn!

Jag har fått mycket vätska i mig och 1000 extra kalorier direkt in i blodet ändå hade jag gått ner ½ kg i dag. Fattar inte hur det kunde hända men det beror väl på att jag inte hade någon förbränning innan och att jag inte hetsäter nu. Det oroar mig bara att läkaren inte ska tro på mig när jag säger att jag får i mig det jag ska om jag går ner och att han då inte vill ha mig kvar på medicinavdelningen utan skickar över mig till psyk. Hamnar jag där så skiter jag i det här då går jag inte tillbaka till anorexienheten mer. Det känns som att ingen vill ha mig någonstans. Hemma vill de att jag ska vara på sjukhuset, på anorexicentret vill de att jag ska vara inlagd och på medicinkliniken vill de att jag ska till psyk.

Alla andra anoerktiker på medicin har matstöd men inte jag, jag får klara mig själv bäst jag kan. Varför?

Jag gråter hela tiden emn ingen vågar komma in och prata med mig det verkar som att de inte vet hur de ska hantera det här så de undviker mig. De enda jag pratar med är en annan patient, inte anorektiker, men han åker hem i dag sedan blir jag ensam. Det händer ingenting och dagarna går så sakta.

De försökte sätta sond en halvtimma i går fast att jag sa att det nog inte går så jag har ont i dag. Sätta nål är också jättesvårt och sen spricker kärlet efter en stund så får de sticka om igen. Hittills har de stuckit mig åtta gånger!

Jag vill verkligen inte vara här. Jag har ångest och är ledsen hela tiden. Jag förstår inte varför jag inte kan f hjälp på anorexienheten där de vet vad de gör. Jag förstår inte hur jag ska klara det här. Det känns som ett berg helt oöverstigligt. Jag vet inte om jag vill sluta hetsäta. Jag har inte hetsätit sedan i tisdags morgon. Så långt uppehåll har jag inte haft sedan i somras när vi var på Kreta! Det är bra men det är oerhört svårt! Nu skulle jag kunna gå förbi cafeterian och handla något jag inte borde men jag ska inte göra det då är det förstört. Om jag misslyckas en gång så kommer jag inte ha kraft att orka kämpa igen och då blir det psyk.

Jag fick tvångsvård först av läkaren på anorexicentret men de förlängde det inte eftersom jag lovade att gå med på vård frivilligt och om jag inte gör som läkaren säger kommer de sätta LPT igen. Jag hoppas att frivilligheten gör att de inte kan tvinga mig att åka till psyk om det inte finns plats på medicin, vilket läkaren sa kunde hända. Jag har tydligen inte lika stor rätt till en plats där som de som är sjuk på ”riktigt” eller?

Jag är ju på sjukhuset för att jag behöver somatisk vård och om läkaren anser att det inte behövs längre ska jag hem – inte till psyk, jag får ingen hjälp där. Jag har försökt förklara det men han sa bara ”Ja, ja, det säger alla”.

Jag vet inte vad som händer nu. Jag kommer vara kvar här till mitten v nästa vecka sa läkaren i dag sedan vet jag inte. Just nu finns det ingen plan med anorexicentret… Jag vet inte om jag kommer orka hela vägen men jag ska verkligen göra ett försök nu.

Tack för omtänksamma kommentarer!

Vet inte när nästa inlägg kommer men jag försöker uppdatera när jag kan.

Dagens siffror 36,4 kg

Måste bara säga tack för fina kommentarer!

Det har varit en lugn dag hittills. Men ändå stressar jag upp mig. Jag lever i konstant stress och kanske är det anorexin som gör att den känslan aldrig försvinner. Kroppen är i svält och de har sagt att under svält befinner sig kroppen i ett stresstillstånd så kanske är det därför jag hela tiden tycker jag är uppvarvad och inte hinner någonting fast att jag egentligen inte har någonting jag måste föra just i dag. Jag har gjort klart ett kort till mammas sambo som fyller 60 på torsdag. Det tog nästan 1,5 timme för jag vill att det ska bli bra och letade bilder på fåglar på nätet. Han är fågelskådare. Hittade en bra serieruta som jag ritade av… det blir nog bra, nu slipper jag ha det hängande över mig.

Sen var jag ute och gick. Jag har börjat få sån ångest innan promenaderna för jag vet inte om jag ska gå eller inte. Det blir ju alltid att jag går så det är bara att göra det utan att tveka men eftersom jag inte gick härom dagen och eftersom jag egentligen inte vill/orkar så blir det en kamp varje dag. När jag väl är ute brukar det vara ganska skönt. En stund när tankarna tillåts finnas. En stund utan hets. En stund bara för mig själv. Men ibland är det för jobbigt. För kallt. För hemska tankar. Då tvivlar jag på att jag ska klara av att ta mig hem igen. I dag var det jobbiga tankar men ändå mest ok. Jag har knappt hunnit sitta vid datorn och då blir jag stressad för det men HALLÅ, jag hinner. Jag har hela dagen på mig.

I kväll jobbar min bra kontaktperson då blir det en bra promenad. Min tillvaro i dag går ganska mycket ut på att stå ut och skjuta undan tankarna på morgondagen. Tiden går för fort. Det är redan dags för anorexiklininken. Jag vill inte. Jag är så rädd. Det kändes som en så långt in i framtiden när jag fick tiden men nu är jag redan där. Inte tänka var det!

Jag har huvudvärk och har mått jätteilla efter varje måltid, funderade ett tag på om jag höll  på att bli sjuk men det är väl bara så här det är. Måste vara. Om de säger att jag måste öka min matlista förstår jag inte hur det ska gå till. Det känns omöjligt att äta mer än jag gör nu!

Dagens siffror 36,9 kg

Ok, det är alltså INTE ok att inte gå mina promenader. Upp 4 hg:( I dag gick jag ut redan vid 6. Hade panik/ångest hela promenaden för att jag väger så mycket. Jag vill gå ner. Men den här vikten är väl den bästa. Jag pendlar mellan 36 och 37 och gränsen för inläggning satte ju läkaren till 36,5 så det kan egentligen inte bli bättre men jag är för tjock. Jag mår inte bra av att vara så här stor!

Jag vill inte till ätstörningsenheten på tisdag. Vill verkligen inte! De kommer skratta åt mig. Tro att man passar in där och så ser man ut så här! Det kommer bli hemskt! Och tänk om jag måste upp i vikt. Det GÅR INTE. Jag klarar inte det. Jag vill inte!

I dag var jag yr på promenaden men det måste berott på ångesten. Jag hyperventilerade förmodligen omedvetet… (bortförklaring?)

Vad tycker ni om att jag skriver min vikt varje dag? Jag tänker en del på det och har pratat med andra om det. Är det triggande? Jag vill inte påverka andra negativt men jag förstår att jag förmodligen gör det ändå. Bara mina tankar kanske triggar någon, jag vet att jag är jätteanorektisk just nu men jag vill skriva hur det verkligen ÄR. Inte hur jag vill att det ska vara. Dessutom påverkar vikten hela min dag. Det är vikten som bestämmer om min dag bli ok eller dålig. Jag hoppas också att jag genom att skriva allt, även om hetsätandet och ångesten kan ge en någorlunda sann bild av anorexi, inte romantisera, för den här sjukdomen är ett helvete. Jag lovar! Det kanske verkar lockande att väga 36 – 37 kg men när man inte ser själv hur man ser ut är det ganska meningslöst. Dessutom är det aldrig tillräckligt lite. Man vill alltid väga ännu mindre. Jag ser en tjock människa när jag tittar i spegeln, jag ser en tjockare människa nu, än vad jag gjorde när jag vägde 42 kilo, fast jag förstår att det är omöjligt att jag kan vara tjockare nu. Jag mår så mycket sämre nu av att se mig själv än jag gjorde då. Jag klarar snart inte av att duscha längre för då måste jag både se kroppen och känna den när jag tvålar in mig, det är så hemskt så jag tror inte det går att förstå för den som inte själv varit där.

Hetsen gör att jag inte har några pengar kvar. Jag kan aldrig längre göra roliga saker eller köpa fina kläder eller något till hemmet för ALLA pengar går till att köpa mat att hetsäta. Mina tänder är förstörda, inte bara pga att jag kräks utan för att jag äter oregelbundet och mycket socker när jag hetsar. Jag får panik av att tänka på det så när tankarna kommer går jag direkt ut i köket och fixar hets-mat, för när jag hetsar finns inga tankar alls och oron försvinner tillbaka långt in i huvudet där jag slipper se dem just nu. Där stannar de några timmar innan det är dags igen. De kommer inte försvinna förrän jag tar tag i det, men jag orkar inte.

Tankarna på julbordet nästa vecka hamnar i samma mörka vrå långt in i hjärnans skrymslen. Jag vågar inte låta dem komma fram för jag litar inte på mig själv att jag klarar att hantera dem. Jag är rädd att jag ska göra som jag alltid gjort – må så dåligt att jag blir inlagd på tvång och får ett giltigt skäl att inte åka. Men jag intalar mig att jag kommit längre nu att jag kommer att klara av det bara jag inte tänker på det förrän det är dags. Om jag förtränger det tills det är för sent att sabba det…

Är det så här livet ska vara???

I går var jag hemma hos min handledare. Det var jättetrevligt och roliga människor att umgås och lätt att prata men det finns något mörkt i utkanten hela tiden. Något som gör mig forcerad för att inte falla. Något som gör att jag inte vågar slappna av förrän jag är hemma med möjlighet att hetsa igen. Jag har tänkt mycket på det i dag. Vad tänker de andra som var med i går om mig. Vad tänker de om att jag åkte hem redan vid åtta fast jag hade alternativet att åka med någon annan senare. Jag orkade inte stanna kvar, jag var helt slut av att inte tillåta mörkret övermanna mig. Av att låtsas vara ”människa”. Av att vara spänd som en fiolsträng i tre timmar. Av att planera vad jag skulle hetsäta när jag kommit hem. Samtidigt som jag skrattade och pratade var tankarna på hetsätningen som skulle komma på kvällen. När jag stod ute med de andra när de rökte var mina tankar självhat för att jag inte gått mina promanader som jag skulle. När vi kollade huset som de höll på att renovera var jag arg på mig själv för att jag inte klarar ett normalt boende. När de pratade om fester tänkte jag på tvångsvård. Hela mitt liv är teater och lögn. Jag avskyr mig själv varje vaken minut. Varför tillåter jag mig att fortsätta leva???

Dagens siffror 36,5 kg

Det är en ok dag i dag. Jag har sovit i natt. Det blir varannan natts sömn verkar det som. Har orkat städa lägenheten. Väntar på att min handledare ska ringa så jag vet när jag ska komma dit. Det blir inte förrän efter middagen. Det betyder att jag borde gå min promenad nu för jag kommer inte hinna sedan men det regnar och är inte det minsta lockande att ge sig ut och bli blöt! Gick inte på morgonen heller. Hann inte innan frukost och sedan var jag och handlade, städade och hetsade så det har inte blivit. Funderar på om jag klarar en dag utan promenader… vet inte.

Jag såg slutet på ”Marley and me” för en stund sen. Ok, erkänner att jag grät;) Jag vill också ha en sån spruta. Få sova.

Dagens siffror; 36,5 kg

Jag mår illa! Har hetsat för mycket, sovit för lite, och utsatt kroppen för lite för mycket påfrestningar den senaste tiden. I går bakade jag igen. Det är billigare att baka än att köpa färdig hetsmat! Fattar inte hur mycket man kan förnedra sig själv. I går köpte jag blodpudding att hetsa – jag som är vegetarian!!! Men det behöver inte vara gott, det är bättre när det är äckligt. Känner inte så mycket smak iaf och det är mer ”tillåtet” att äta om det inte är gott. Dessutom spyr jag ju ändå upp det sedan… fast det kanske vore bättre att äta det utan att kräkas, kunde nog behöva järnet som blodpudding innehåller:)

Det är sol ute i dag! Kanske ska gå ut en sväng med katten sedan om jag inte fryser för mycket. Han rör sig ju ingeting när vi är ute, sitter och tuggar på något grässtrå eller spanar på folk som går förbi på vägen. Inte så kul att stå och titta på honom hur länge som helst! Promenaden på morgonen var ok. I kväll har jag en personal som jag inte haft på evigheter. Tror hon är ok. Jag gillar inte när de kommer hit och inte vet vad de ska göra. När de frågar om allt hela tiden. Då kan jag lika gärna göra det själv för det ger mindre ångest! Hon i kväll är en som frågar… Nu på morgonen och vid lunch har jag clementin-personalen. Det har gått ok hittills men jag är livrädd att svara ”fel” på någon fråga så jag överväger varje ord innan jag öppnar munnen och är helst tyst eller pratar på om något helt oviktigt för att hon inte ska få tid att ställa massa frågor.

Jag har inte sovit i natt. Försökte somna men gav upp och läste i stället sedan gick jag upp, hetsade en stund, läste igen… sista gången jag lade ifrån mig boken var klockan halv två och jag hade inte sovit en sekund. Lyckades nog somna vid två-tiden men vaknade vid halv fem – femigen och sedan har jag inte kunnat sova mer. Gick ut halv sju på promenaden. Jag hatar när jag inte kan sova. Jag MÅSTE sova för att inte bli knäpp! I går natt sov jag iofs bra men natten innan dess blev det inte heller mycket sömn. Jag har sovit bra ganska länge annars så jag hoppas att det här bara är tillfälligt. Annars vet jag inte hur det kommer gå. Jag som vill utöka arbetstiderna också!

Phu, orkar inte sitta här mer. Det blir bok eller film en stund. Bok är lättast att koncentrera sig på så det blir kanske det… kommer väl aldrig se klart ”Marley and me” fast jag tycker den var bra…

Dagens siffror 36,3 kg

Jag mår mycket bättre i dag. Jag ska försöka börja med tre dagars jobb/vecka från 1 december. Det är än så länge bara mina egna planer men om de inte har något att säga om det på ätstörningsenheten har nog ingen något att invända. Jag mår ju mycket bättre de dagar jag jobbar än nar jag är ledig. Risken finns dock att jag egentligen inte orkar och att det blir ännu värre de dagar jag är ledig om jag jobbar mer plus att jag kanske inte orkar tycka det är roligt på jobbet längre. Men det vet jag inte förrän jag har provat. Jag kan ju göra det en månad på försök så kan vi utvärdera sen!

Jag gillar att de på jobbet inte ser mig som ”sjuk” utan som en av dem. Det får mig att växa som människa att bli räknad med! På lördag ska jag hem till min handledare. Kolla hennes hus som hon håller på att renovera. Det blir säkert fika men hon vet ju så hon kommer inte säga något om jag bara dricker kaffe.  Jag vet inte än om det blir buss ut dit, ev. hämtar hon mig med sin bil eller kanske jag får åka med en annan tjej, vi bestämmer det i morgon. Bra att det blir på lördag, dels kommer jag hemifrån och dels är det den helgpersonalen som jag inte gillar så då kanske jag kan slippa något av matstöden om jag har tur:) Och så har jag en anledning att säga att jag är upptagen om mamma skulle få för sig att hon vill komma. Bara bra alltså!

I går sa min kontaktperson att om det inte är bra på fredag ska jag åka till akuten så de får kolla mitt hjärta men det är mycket bättre i dag och hon jobbar inte på fredag. Jag hoppas bara att hon inte har sagt något sånt till de som jobbar i morgon för det är min andra kontaktperson som jag inte klarar av och som bara vill få mig inlagd. Men jag tror inte det, hon borde ha sagt det till mig i dag i så fall…

I dag har jag inte behövt ta några värktabletter, det är bra, måste bara komma ihåg att det alternativet finns nästa gång det gör FÖR ont:) Jag är inget bra på det där med att stoppa i mig piller. Har haft alldeles för mycket sånt genom åren och de gör mig bara sämre. Jag blir så nedsatt att jag tappar all kraft att kämpa och bara blir apatisk till slut. Då ger de mig ännu mer mediciner mot depression som gör att jag tappar kontrollen över maten och så börjar jag hetsa mer än någonsin men det enda de ser är att jag inte ligger dygnet runt i sängen så då tycker de att medicinerna är bra och vill inte sätta ut dem när jag inte vill ha dem längre. Helt otroligt att jag äntligen lyckats bli av med nästan allihop. Jag har bara propavan till natten nu. Behöver dem för jag sover inte annars och om jag inte får sova blir jag knäpp så jag tar dem. Ibland får jag för mig att jag ska försöka sluta men det brukar inte bli så bra så nu försöker jag tänka att det inte spelar någon roll, bara jag mår bra och det gör jag nu… eller… men andra mediciner skulle inte hjälpa och jag mår inte bättre av att sluta ta propavanen så det får vara så här.

Dagens siffror; 36,3 kg

Det här har varit den värsta dagen på länge! Jag mår verkligen inte bra. Kunde inte sova i natt så vid halv fem gav jag upp att ens försöka och gick upp och hetsade en stund. Men orkade inte det heller så då försökte jag läsa – gick inte. Tittade en stund på film på datorn ”Marley and me” den är nog bra, ska försöka se klart den någon dag… Sedan låg jag bara i soffan och försökte härda ut. Kroppen gör så ont!!! Personalen som var uppe vid frukosten sa att om det inte är bättre på fredag åker vi in till akuten så de får kolla hjärtat, puls och tryck. Jag orkade inte fokusera blicken en gång! Nu är det bättre. Jag tvingade ut mig på promenad. Värken blev inte bättre av det precis men så länge jag går fungerar det ok men sedan när jag kom in kunde jag knappt stå upp! Fick förslaget att ta några panodil vid lunchen och de har faktiskt hjälpt så nu känner jag mig nästan som vanligt igen men mycket tröttare. Jag skyller allt på vaccinsprutan men det är ingen som lyssnar på det. De säger att mina symptom inte stämmer med biverkningarna man får av sprutan men jag vet inte…

Jag har mått illa av maten i dag så det har inte blivit lika mycket hets som det brukar. Men så tycker jag att jag har skrivit ett tag nu för det är så på dagarna men sen tar jag igen det på kvällarna i stället så det stämmer inte riktigt:S Svårt att äta. Försökte få personalen att gå ner vid lunchen så jag kunde sitta själv för det tog så lång tid och det kan inte vara kul att sitta och se mig äta! Men hon stannade ändå. I kväll är det rödbeta och keso. Jag måste skära bort lite på rödbetan, jag tyckte den var för stor. Försökte säga att det räcker med halva men det gick de inte med på, men om jag skalar bort några lager med potatisskalaren så blir den mindre utan att de ser att jag har tagit bort. Smart tänkt av mig om jag får säga det själv:)

I morgon är det jobb. Det MÅSTE vara bättre i morgon än i dag annars vet jag inte hur jag ska klara det. Men nu vet jag ju att det blir bättre med panodil så då kan jag ju ta det direkt. Jag är så anti medicin så jag tänker inte ens på att alternativet finns! Promenad med personal senare blir nog bra. Det är bra personal hela dagen för en gångs skull!

Måste vila. Kanske försöka läsa en stund. See you!

Dagens siffror 36,2 kg

I dag har jag jobbat. Tröttare än vanligt. Jag märker att jag blir mer trött om det inte är så mycket att göra. Då står vi stilla mer och jag hinner känna efter. Vi passade på att städa undan och slänga massa stora kartonger och skivor i containern. Det brtyder att vi stor utomhus i bara fleecejackor, brrr!!! Sedan skulle jag gå hem i regnet, frös som en hund när jag äntligen var hemma. Det tog en evighet att bli varm igen!

I eftermiddags var sjuksköterskan här och gav alla influensavaccin så nu är det ingen risk att man blir smittad av den:) Får väl se om man blir sjuk av sprutan men det verkar som att de flesta klarar sig med lite värk i armen.

Jag är trött i musklerna nu. Blir tröttare och tröttare. Märker det när jag går eller när jag står länge. I bland blir jag orolig att benen ska vika sig. Inte för att svimma för jag är inte yr, bara att benen inte ska orka bära upp kropppstyngden. Men det är nog egentligen ingen risk.

Det är bara en vecka kvar tills jag ska till anorexicentret nu. Tiden går för fort!!! Jag oroar mig massor men försöker att slå bort de tankarna när de kommer. Det som händer händer och jag kan inte påverka vad de säger bara för att jag går och är orolig!!!

I morgon är jag ledig. Det blir att sova tills jag vaknar… men det brukar inte bli så sent precis. Skönt iaf.