Dagens siffror 36,9 kg
Ok, det är alltså INTE ok att inte gå mina promenader. Upp 4 hg:( I dag gick jag ut redan vid 6. Hade panik/ångest hela promenaden för att jag väger så mycket. Jag vill gå ner. Men den här vikten är väl den bästa. Jag pendlar mellan 36 och 37 och gränsen för inläggning satte ju läkaren till 36,5 så det kan egentligen inte bli bättre men jag är för tjock. Jag mår inte bra av att vara så här stor!
Jag vill inte till ätstörningsenheten på tisdag. Vill verkligen inte! De kommer skratta åt mig. Tro att man passar in där och så ser man ut så här! Det kommer bli hemskt! Och tänk om jag måste upp i vikt. Det GÅR INTE. Jag klarar inte det. Jag vill inte!
I dag var jag yr på promenaden men det måste berott på ångesten. Jag hyperventilerade förmodligen omedvetet… (bortförklaring?)
Vad tycker ni om att jag skriver min vikt varje dag? Jag tänker en del på det och har pratat med andra om det. Är det triggande? Jag vill inte påverka andra negativt men jag förstår att jag förmodligen gör det ändå. Bara mina tankar kanske triggar någon, jag vet att jag är jätteanorektisk just nu men jag vill skriva hur det verkligen ÄR. Inte hur jag vill att det ska vara. Dessutom påverkar vikten hela min dag. Det är vikten som bestämmer om min dag bli ok eller dålig. Jag hoppas också att jag genom att skriva allt, även om hetsätandet och ångesten kan ge en någorlunda sann bild av anorexi, inte romantisera, för den här sjukdomen är ett helvete. Jag lovar! Det kanske verkar lockande att väga 36 – 37 kg men när man inte ser själv hur man ser ut är det ganska meningslöst. Dessutom är det aldrig tillräckligt lite. Man vill alltid väga ännu mindre. Jag ser en tjock människa när jag tittar i spegeln, jag ser en tjockare människa nu, än vad jag gjorde när jag vägde 42 kilo, fast jag förstår att det är omöjligt att jag kan vara tjockare nu. Jag mår så mycket sämre nu av att se mig själv än jag gjorde då. Jag klarar snart inte av att duscha längre för då måste jag både se kroppen och känna den när jag tvålar in mig, det är så hemskt så jag tror inte det går att förstå för den som inte själv varit där.
Hetsen gör att jag inte har några pengar kvar. Jag kan aldrig längre göra roliga saker eller köpa fina kläder eller något till hemmet för ALLA pengar går till att köpa mat att hetsäta. Mina tänder är förstörda, inte bara pga att jag kräks utan för att jag äter oregelbundet och mycket socker när jag hetsar. Jag får panik av att tänka på det så när tankarna kommer går jag direkt ut i köket och fixar hets-mat, för när jag hetsar finns inga tankar alls och oron försvinner tillbaka långt in i huvudet där jag slipper se dem just nu. Där stannar de några timmar innan det är dags igen. De kommer inte försvinna förrän jag tar tag i det, men jag orkar inte.
Tankarna på julbordet nästa vecka hamnar i samma mörka vrå långt in i hjärnans skrymslen. Jag vågar inte låta dem komma fram för jag litar inte på mig själv att jag klarar att hantera dem. Jag är rädd att jag ska göra som jag alltid gjort – må så dåligt att jag blir inlagd på tvång och får ett giltigt skäl att inte åka. Men jag intalar mig att jag kommit längre nu att jag kommer att klara av det bara jag inte tänker på det förrän det är dags. Om jag förtränger det tills det är för sent att sabba det…
Är det så här livet ska vara???
I går var jag hemma hos min handledare. Det var jättetrevligt och roliga människor att umgås och lätt att prata men det finns något mörkt i utkanten hela tiden. Något som gör mig forcerad för att inte falla. Något som gör att jag inte vågar slappna av förrän jag är hemma med möjlighet att hetsa igen. Jag har tänkt mycket på det i dag. Vad tänker de andra som var med i går om mig. Vad tänker de om att jag åkte hem redan vid åtta fast jag hade alternativet att åka med någon annan senare. Jag orkade inte stanna kvar, jag var helt slut av att inte tillåta mörkret övermanna mig. Av att låtsas vara ”människa”. Av att vara spänd som en fiolsträng i tre timmar. Av att planera vad jag skulle hetsäta när jag kommit hem. Samtidigt som jag skrattade och pratade var tankarna på hetsätningen som skulle komma på kvällen. När jag stod ute med de andra när de rökte var mina tankar självhat för att jag inte gått mina promanader som jag skulle. När vi kollade huset som de höll på att renovera var jag arg på mig själv för att jag inte klarar ett normalt boende. När de pratade om fester tänkte jag på tvångsvård. Hela mitt liv är teater och lögn. Jag avskyr mig själv varje vaken minut. Varför tillåter jag mig att fortsätta leva???
november 15th, 2009 at 2:52 e m
Jag kan bli lite triggad av att se din vikt utskriven MEN om jag verkligen tänker efter så är det inget jag vill tillbaka till, jag har varit på botten 2 ggr och vill inte dit igen. Det jag önskar är att du får hjälp, BRA hjälp som verkligen ser dig och dina behov så att du kan bli frisk. Vill fortfarande kunna träffa dig någon gång i framtiden ju
Kramar Mia
november 15th, 2009 at 5:51 e m
Jo det är okej att du inte går promenaderna varje dag gumman, du vet om att snart inom en snar framtid ialf kommmer du vara tvungen att öka din vikt, för du väger föör lite! Så är det. Och du är såå mager.. Jag tror visst du vill börja behandlingen, visst det är klart att du tycker det är jobbigt och hemskt men jag tror du har kommit till den punkten att du bara måste ge det kanske en sista chans? Och du ska ta den!! Det är så, du ska göra det, försök att inte tänka på Tisdagen för mkt nu, du får ta det som det kommer, jag sitter oxå och har ångest för Tisdag när jag ska till anorexi-enheten, men vad ska vi göra? Vi är nästan så gott som tvugna att gå dit. Så ta dig dit för allt i världen det är bra mkt bättre än att bli inlagd och det tycker du oxå.
För övrigt tycker jag ditt inlägg var super bra skrivit av dig! Du berättar verkligen nackdelarna med allt precis så som det är. Så som livet med anorexia är. När man väl är fast och inte kommer ur då är det inte bra då handlar allt om att ta sig i genom dagen och helt enkelt någorlunda överleva när man i bland inte ens vet varför man gör det??? Varför man gör sig det besväret som det tar varje dag men man gör det ändå. Skit bra!!
Din blogg är som sagt inte triggande, jag tycker den är ärlig, bra men samtidigt sorlig och hemsk. Kanske det är för att jag vet såå väl hur du har det som jag säger så här, men det är ju så här anorexi-livet är. Inget nytt, inget ovanligt. Om man väljer att läsa en anorexi-blogg så är det sånt här man får ta tror jag faktiskt.
Jag förstår att julbordet känns jätte jobbigt men du kommer fixa det och du kommer ha trevligt. Stressa inte upp dig redan nu, du är precis som mig! Det är liksom en vecka kvar och vi tänker redan på såna saker. Det är rätt frustrerande, antingen oroar man sig så länge så man drar sig ur lr oxå är det försent och då har man gjort det medvetet på nått sätt för man inte ska känna sig mer ”skyldig”.. Lr hur?
Bra att du hade det trevligt i går ialf! Det var bra.. Men känner igen även detta såå väl, man känner sig som ett missbildat missfoster och man känner sig ALLT annat än normal, man känner sig alltid utanför på någon kant och man spelar så många olika spel, ofta undrar jag om hela mitt ”liv” är en enda stor föreställning som aldrig riktigt blir bra, ärlig lr för den delen tar slut.. Vad är allt detta egentligen?
Jag fattar inte, och inte har jag ord för det heller längre det bara är så här. Fan alltså.
Jag vet att du avskyr dig själv precis som jag avskyr mig själv men du kommer fixa detta.. Jag tror verkligen det, jag hoppas på dig så sjukt mkt och hoppas att du verkligen lägger ner din själ i denna behandlingen du ska på börja. Tänk så hjälper den denna gången? Va? Så underbart, det hade du varit mer än värld!!!!!!!!
Kramar!!
november 15th, 2009 at 9:22 e m
Jag måste bara fråga: hur kan du gå ner/behålla din vikt när du hetsar så mycket? Vad och hur mycket hetsar du? Jag går upp typ ett kilo efter att jag hetsat, jättejobbigt! Sen går ja ner det under veckan å sen är de hets igen. Jag äter max 300kcal/dag-2-3äpplen och läkerol. Vad äter du och hur många kcal?
november 16th, 2009 at 9:55 f m
Jag tycker snarare att du gör en bra beskrivning av den riktiga anorexin. Du visar saningen och mardrömmen. Jag får motsatt effekt av din blogg, jag vill aldrig hamna där du är. För det är verkligen hemsk och jag blir motiverad av att kämpa vidare. Jag vet också att du kan kämpa vidare och ta dig ur det här. inerst inne vet du att du vill börja leva igen men inte vet hur. Det gäller att göra de små förändringarna oavsett hur jobbigt det är. en, att du inte gick din promenead, det gäller att bryta den onda cirklen som du har skapat.