Jag är skapligt instabil just nu! Blev helt förstörd bara för att de glömde att ge mig min medicin och inte fanns där nere när jag en halvtimme efter att de skulle ha kommit upp till mig gick ner för att hämta den själv. Hade tänkt sitta nere en stund för en gångs skull för jag har varit ensam i lägenheten i många timmar, inte ätit inte varit ute och gått. Men ångesten av att sitta och vänta gjorde det omöjligt att vara där. Nu borde jag snart gå och lägga mig men vet inte om jag klarar det. Jag fattar inte hur det här ska gå. Men i dag tänker jag att jag stod ut i går kväll och då var det ännu värre än i dag så då klarar jag det nu också.

Det känns som att jag lever i två tillstånd. Ett tillsammans med andra och ett helt annat själv och med viss personal som jag tillåter se verkligheten. Den andra delen kommer fram ibland annars också när det blir för tufft att hålla skenet uppe som på mötet på anorexicentret i går och på sjukhuset. Men ALDRIG på jobbet eller med familjen eller bland kompisar. Då är jag glada pigga Anna. Fast på jobbet i dag orkade jag inte riktigt vara den pigga men ändå glada fast trötta Anna. Förlorade fokus så fort min handledare lämnade rummet men klistrade på leendet så fort hon kom tillbaka. Jag orkar inte bryta ihop i dag så jag kämpar. Vilade en stund faktiskt efter två timmars hetsätande var jag slut. Lyckades ändå sitta vid datorn någon timme men sedan la jag mig på sängen och tog mig inte upp på ett bra tag.

 Min kontaktperson har hotat med att leta efter min blogg… tror inte den är jättelätt att hitta men det är ju inte omöjligt så klart. Sitter man och läser igenom alla anorexi-bloggar så hittar man den väl så småningom, men det finns ju ganska många anorexibloggar:) Jag har sagt att om hon hittar den och tänker följa den så vill jag veta det men det misstänker jag att hon inte berättar i så fall… Ja, ja, jag litar rätt bra på henne och det gör egentligen inte jättemycket om hon skulle läsa den men frågan är om jag skulle våga skriva allt då och då förlorar bloggen sitt syfte som ventil för mig. Att ha någonstans att vara öppen och våga berätta och ventilera tankar som är ”förbjudna”. Det mesta är ok om hon läser men om jag väger under deras viktgräns kan jag inte berätta det i så fall och om jag mår för psykiskt dåligt skulle jag inte våga skriva det heller. Jag är absolut livrädd för att bli inlagd. Det är min största skräck för jag tror inte jag skulle överleva det en gång till. Då menar jag psykavdelningen. Medicinavdelningen var ett helvete men det är mer begripligt och där finns det tydliga riktlinjer för utskrivning det handlar om hur kroppen mår och om jag är så dålig fysiskt att sjukhusvård är nödvändigt så ok även om jag inte tycker om det. Men ALDRIG mer PSYK! De är totalt inkompetenta och gör mig bara sjukare varje gång. Jag kommer in. De säger alltid att jag bara ska behöve vara där någon vecka,  på LPT såklart, men sedan bara av att vara där lägger jag av helt och det slutar med flera månaders inläggning. Jag klarar inte det fler gånger!

I morgon är det tandläkaren. Det innebär att jag ”tyvärr” inte hinner äta lunch. Och personalen har personalmöte hela eftermiddagen så de kan inte ändra tiden heller… vad synd;). Torsdag är det läkartid vid lunch så då slipper jag också. Bra med möten på anorexicentret som gör att man missar maten:)

Fasar lite för söndag. Jag ska med pappa och syster på julmarknad 5 mil härifrån. Mysigt MEN jag måste äta. De kommer vid 12 och vill äta lunch på stan här innan vi åker och sedan sa pappa att vi ska fika där. Till fikat borde jag komma undan med bara kaffe. Jag brukar tvinga mig att äta för att de inte ska reagera och bli oroliga men de vet ju nu, pappa var ju och hälsade på mig på sjukhuset t.o.m så jag orkar inte bry mig om vad de tänker. Det gäller bara att vara tydlig så han inte tjatar. Oftast säger ingen något i min familj men han kan nog ifrågasätta om jag inte behöver äta något… Lunchen däremot kan jag inte slingra mig ur. OM jag inte säger att jag ätit med personalen innan de kom och att jag bara följer med och tar en kaffe när de äter. Jag ska fundera på det, vet inte om han kommer gå på det… om han inte gör det blir det alldeles för jobbigt och det är det inte värt. ÅH, vad jag HATAR den här sjukdomen ibland!!! Varför kan jag inte bara leva som andra och äta som de??? Varför måste ångesten övermanna just mig i varje matsituation??? Nu är det värre än någonsin tycker jag. Förut var de måltiderna jag åt med personalen ok men nu får jag ångest en timme innan bara för att jag vet att jag snart måste äta och efteråt mår jag jätteilla får ont i magen och ännu mer ångest. Det här är inget liv!

 Magontet oroar mig. Inte för att jag tror att det är något fel men för att jag är rädd att de på ätstörningsenheten kommer tro det och inte låta mig gå där för att jag inte passar in. För att jag förut fått avbryta behandlingar och varit tvungen att genomgå operationer. Och för att de inte litar på mig att jag vet och känner själv, eller rättare sagt att jag alltid vill så mycket så jag inte säger när det gör för ont, jag biter ihop och äter ändå. Om de tror att det är så nu också låter de mig inte försöka mer.

Det här skulle bli ett kort inlägg… det blev visst inte riktigt så:) För mycket i huvudet helt enkelt.

Dagens sifror 36,9 kg

Ny dag. Skönt. Det var en fruktansvärt jobbig kväll i går. Efter mötet var jag så slut så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Gjorde på det sätt som brukar fungera – hetsäta. Det blev bättre ett tag men sedan orkade jag inte längre. Gick ner till personalen och satt vid TVn en stund men det blev bara jobbigare hela tiden. Försökte prata med min kontaktperson men till slut kände jag att jag nästan hyperventilerade så då vågade jag inte sitta kvar. Gick upp i lägenheten och bara låg på sängen och försökte andas försökte låta bli att krampa, det gick sådär. Trodde aldrig att jag skulle kunna sova i natt men ångesten och gråten gjorde mig helt slut så jag somnade ganska tidigt och sov i ett sträck till fyra i morse! Funderade på att gå upp då men låg kvar till halv sex, jag är fortfarande trött men det kommer nog bli en ok dag känns det som. Och jag ska ju till jobbet också då brukar det vara bra:) Jag har någonting varje dag den här veckan och jag gillar inte det, behöver ha någon ledig dag för återhämtning.

Jag har tänkt mycket på mötet i går. Och det är svårt. Det är så splittrat. Efter ångesten i går så kände jag bara att det går ju inte, jag kommer bli inlagd igen ganska snart om jag inte gör något nu. Jag vill inte ha detta livet längre. Att jag tvekar är mycket för att jag tvivlar på att de verkligen kan hjälpa mig när de inte kunnat det förut. Och om jag blir så slut efter ett möte på 30 minuter där uppe hur ska jag då klara en hel dag i dagverksamheten??? Dessutom kommer jag jobba två dagar även den veckan det är dagv. Hur ska jag orka??? Men om H från anorexicentret ringer nästa tisdag borde dagveksamheten inte bli förrän veckan efter vilket är veckan innan jul och över jul är det stängt där och det blir nog bara en dag på jobbet så då hinner jag hämta upp mig själv igen… och jag hinner gå ner det jag gått upp veckan innan. Förlåt, jag ska inte tänka så men det finns ju där.

Dagens siffror 37,1 kg

Ätstörningsenheten i dag då. Vi var där i 30 minuter och jag är fortfarande helt slut och har världens spääningshuvudvärk! Det blev inte jättemycket sagt… eller en del prat men inget bestämt… än. De vill fortsätta utreda. Vad det nu är de ska utreda??? OM jag har ätstörning??? Det borde de väl tycka eftersom de la in mig med tvångsvård sist jag var där! De erbjuder en utredningsvecka i dagverksamheten som sedan ska utvärderas. Jag pratade inte jättemycket den här gången. Vi träffade inte samma personer som sist. Jag sa att jag inte vill längre, att jag är rädd, att jag inte vill äta mer och gå upp i vikt. Hon sa att jag ska fundera på det tills på tisdag nästa vecka, då ska hon ringa mig. Tills dess ska hon ta reda på vad jag ska ha för matlista… special-lista för mig, IGEN. Varför kan jag inte bara få samma behandling som andra med anorexi? Förstår de inte att jag tolkar det som att jag inte är sjuk ”på riktigt” och att jag bara håller med när de säger att jag inte behöver lika mycket som andra. Jag skulle ju aldrig BE frivilligt om näringsdrycker tex men om jag aldrig behöver det så måste ju min vikt vara normal? Nu handlade det mest om min matstrupe och magsäck som är opererade och därför vill de att jag ska äta på ett annorlunda sätt. Men vadå, läkaren som opererade mig säger ju att jag kan äta som vanligt. Förstår inte! Men vågar inte ifrågasätta. Om de säger att jag kan äta mindre så tackar jag och tar emot så klart. Sedan ska jag dit igen på torsdag på återbesök till medicinläkaren. Vill inte det heller. Han kommer vilja veta vad jag väger och jag fixar inte att väga mig på en annan våg mitt på dagen, det kommer slå slint i mitt huvud!!!

Jag är så enormt trött så jag orkar inte skriva mer. Ska jobba i morgon. Nu blir det hets, då mår jag bra under tiden iaf.

Dagens siffror 37,3 kg

Jag har tillbringat en timme med att titta på gamla foton (ska göra canvas-tavlor på jobbet) det gjorde mig så ledsen. Jag känner inte igen mig själv på kort. Jag ser inte så stor skillnad på hur jag ser ut oavsett om jag väger 45 eller 37 så vad är det då för mening med att väga så här lite? Jag har människor som betyder mycket varför orkar jag inte leva? Hade foto på min gamla psykolog på ätstörningsenheten och blev bara ledsen. Jag tycker om henne men hon kan inte hjälpa mig nu.

I dag har mamma och systrarna varit här. De kom vid tolv och vi åkte in till stan och julskyltningen. Shoppade lite, hade det trevligt. Sedan åkte vi hem hit och fikade. Mamma hade med sig lussekatter och pepparkakor. Jag åt en lussekatt. Det var ok. Jag gick en timme innan frukost sedan cyklade jag och handlade. Jag åt ingen middag, sa till personalen att vi skulle äta på stan och till mamma att jag ätit med personalen… sedan gick vi ett par timmar på stan, åt ingen middag för jag sa att vi precis ätit, gick en timme med personalen. Så jag borde väl ligga på minus nu! Har ägnat kvällen åt hets. I morgon är det ätstörningsenheten…

Dagens siffror 37,5 kg.

Det har varit en ganska bra dag i dag. Hade tänkt vänta med städningen tills i dag men fick panik för det i går så vid halv tio började jag storstäda:) Det var ok, gick ganska fort ändå. I dag vaknade jag tidigt som vanligt och hann med massor innan frukost. Funderade länge på promenadens vara eller icke vara, det blev det senare och jag tänker inte ha ångest för det, jag måste spara kroppen tills i morgon då jag ska gå på stan några timmar med mamma och syster. Sedan kom fina vänner. Det var så roligt och jag mådde bra! Härlig 2-årig dotter, vi byggde koja och lekte fantasilekar, skoj:) Åt en clementin med dem som inte fanns på matlistan men jag fixade det också.

Sedan var jag tvungen att handla efter lunchen så jag åkte med personal och fixade den ”vanliga” maten på Maxi, 135:- för en veckas mat. Sedan åkte jag själv till Netto och handlade dagens hetsmat 170:-… helt sjukt ju!!!

Promenad i kväll, det var en skön promenad. Har hetsat en massa timmar som vanligt, inte hunnit sitta vid datorn så mycket. Det här är dock min stående datortid eftersom jag tagit medicinen och inte kan hetsa på ett tag blir det tidsfördriv framför datorn. Hon som jobbar i kväll frågade om det skulle hjälpa mig om de kom och knackade på när de hör att jag hetsar. No, jag skulle nämligen inte öppna:S De försöker ju bara hjälpa men vad kan de göra??? Inte mycket!

Det är alldeles för nära måndag nu! Jag vill inte att helgen ska ta slut!!! Jag vill inte till anorexicentret!!!

Dagens siffror 37,9 kg

Oj, vad mycket det har blivit i dag. Är helt slut och SÅ ont i kroppen. Mest ryggen. Och magen. Gått för mycket. Jag gick en timme på morgonen, vid halv fem typ. Sömnen är med andra ord inte bättre… sen gick jag i eftermiddags och stannade på stan för det var några saker jag var tvungen att fixa, det blev 2 timmar på stan plus 1 timmes promenad!!!

Jag har gjort många bra saker för en gångs skull. Satte igång med adventspyntande när jag kom hem från promenaden. Stjärnor och adventljusstakar. Nu är det superfint:) Sedan plockade jag fram pysselsaker och satte mig med julkorten. Har hunnit göra 10 stycken i dag. De blev mer avancerade än jag tänkte innan, har nog suttit 3-4 timmar sammanlagt(!).

Jag har hunnit baka och städa också men städningen hann jag inte klart med så det får bli i morgon bitti. Det är ju inget problem om jag vaknar så tidigt som jag brukar:)

Jag har varit så arg hela tiden i dag. Tänker bara på alla som motarbetar mig (inklusive jag själv). Jag tänker på vad som händer om de lägger in mig på psyk. Jag tror ärligt inte att jag skulle klara av det. Jag skulle ta livet av mig eller ge upp helt. Det finns inget sätt att tvångsmata mig på nu eftersom det inte går att sätta sond. Dropp fungerar bara om jag är med på det om jag vägrar så är det omöjligt. Man kan inte ha någon i bälte 14 timmar/dygn medans droppet går in. Och kommer jag in på psyk så äter jag inte. Jag går inte med på att äta för att komma hem så alla säger ”Se det fungerar ju bra på psyk, hon går upp i vikt. Vi kan ju det här!” Då händer det aldrig någonting med vården. Någon gång måste någon komma på att det behövs bättre vård för ätstörningspatienter, och även andra patientgrupper men det kan inte jag påverka…

Hur jag ska göra på måndag vet jag fortfarande inte. Det får väl visa sig när jag väl är där. Jag vill inte gå dit!!!

Nu ska jag lägga mig med en bok. Min kropp dödar mig!

Dagens siffror 37,7 kg

Kroppen skriker efter vila men det går inte. Jag klarar inte att vara stilla. Nu är jag iofs stilla så länge jag sitter vid datorn men jag blir rastlös så fort igen. Det var skönt att vara på jobbet. Slippa tankarna och hetsätandet en stund. Det är roligt men i dag var jag trött. De säger att jag var trött innan jag blev inlagd och att det därför var bra att jag kom till sjukhuset men jag är fan så mycket tröttare nu så jag kan inte se att det hjälpte precis! Jag behöver sova mer på nätterna! Det var inget problem med sömnen innan jag blev inlagd men där uppe fick jag inte sova, det var stenhårda sängar som gav mig ännu mer värk i kroppen och öm vid höftbenen, jag trasslade in mig i droppslangen varje gång jag vände mig och pumpen till droppet larmade hela tiden så jag fick ringa på personalen. Och så var det de andra på rummet som höll mig vaken. Först för att jag var tvungen och hålla koll på tanten så hon inte gick upp och ramlade och sen för att hon som bröt armen låg och skrek halva natten, till slut körde de in min säng på läkarexpeditionen (hon som skrek hotade med att slå ner dem om de flyttade på henne, för hon hade minsann rätt att ligga där och om de flyttade hene mot hennes vilja så skulle hon visa dem och det var ingen som hade tänkt på henne när andra patienter störde henne på nätterna så nu var det hennes rättighet att skrika även om det störde mig..!!!). När jag väl kom ut ur rummet var jag så uppriven av att de bråkat för min skull så då kunde jag ändå inte slappna av längre! Nu vaknar jag hela tiden och kan inte slappna av och så jag kan somna på kvällarna och ändå vaknar jag sjukt tidigt och kan inte ligga kvar i sängen även om jag är helt slut av trötthet.

Jag tänker på anorexicentret hela tiden. Jag är arg på alla. Jag litar inte på dem alls och jag vill inte börja där längre.

Jag har ont i magen igen. Förmodligen beror det på all hets. Det har också blivit värre efter sjukhuset. Jag hetsäter till och med mer nu än innan om det nu är möjligt…  Har precis hetsat i 1,5 timme. Ätit så mycket!!! Ont i huvudet också, säkert av samma anledning. Jag vill inte gå promenaden efter maten men jag måste. Jag gick inte morgonpromenaden i går. Åkte och handlade i stället och var ute med katten en stund, då blev han glad:) Men på kvällen måste jag gå! I dag har jag gått till och från jobbet och sedan cyklat till affären och på det lilla har jag ont i kroppen. HATAR min jävla äckel-kropp som vill vara fet och vidrig! Bilkörningen gick åt helvete förresten:S De hade rätt mao, jag har inte tillräcklig koncentrationsförmåga för att köra bil! Jag orsakade inte precis någon bilolycka men skrapade mot en stolpe med backspegeln när jag skulle parkera så det blev repor i lacken… Well, tur att det inte precis är någon ny bil!

Det var vikarie hos mig i dag. Frukosten gick väl ok. Men hon stannade inte efter maten och hon visste inte att vi skulle skriva schema och planering… Sen till lunchen skulle hon fixa falafel. Hon stekte den i MARGARIN! Jag vågade inte säga något för den var nästan klar när jag upptäckte det men jag KAN absolut INTE äta det så jag smusslade undan den och slängde när hon inte såg. Anorexihoran log i smyg…

I morgon är jag ledig. Det är bara personal jag inte klarar av. Jag måste försöka orka gå ut i förrådet och leta reda på ljusstakar och stjärnor och hänga upp. Och städning är nödvändigt, särskilt soffan måste befrias från alla katthår. Får fint besök på lördag *glad*. På söndag ville mamma komma och jag orkar inte men kan ju som vanligt inte säga nej. Sa iaf att jag inte kan förrän efter lunch och att jag måste vara tillbaka här till middagen. Det innebär att jag slipper äta med henne på stan. Det blir nog en fika någonstans men jag ska göra allt för att komma undan med enbart kaffe! Funderar på hur jag ska göra med lunchen. Mamma kommer vid halv ett och i vanliga fall äter jag vid ett… jag KAN säga att jag äter med mamma och hoppa över lunchen eller så måste jag äta en timme tidigare. Jag får se. Om jag inte äter lunch så blir det inte lika svårt om jag tvingas äta något när vi fikar för då kompenserar jag det… Vi får se vem som vinner.

Jag har bakat mjuk pepparkaka och det doftar härligt i hela lägenheten. Inte en chans att det går att dölja för personalen som kommer snart. Hon vet iofs mer än de flesta och hon vet att jag brukar baka till hetsätningsepisoderna men det blir ändå jobbigt om hon säger något. Kanske ska bjuda henne på en bit:) Men jag vågar inte för jag har inte gjort sån tidigare och vet inte alls hur den smakar, den kanske är jätteäcklig, haha.

Dagens siffror 38,0 kg

Jag förstår inte varför jag inte kan sova. Jag vaknar sjukt tidigt och kan inte ligga kvar i sängen även om jag är hur trött som helst. De dagar jag jobbar tänker jag ”åh, vad skönt, i morgon kan jag sova hur länge som helst!” men sedan vaknar jag ändå samma tid och MÅSTE gå upp direkt. Jag är så trött nu! Funderar på om jag ska gå morgonpromenaden eller inte. På sjukhuset gick jag ingenting och det var ok men hemma är det inte det.

Jag vet inte omjag orkar mycket längre. Jag tror inte anorexicentret kan hjälpa mig och jag klarar inte att bli inlagd fler gånger. En dag i taget är det som gäller nu men det är svårt att inte tänka framåt.

Dagens siffror får mig att må illa; 38,3 kg! Jag har hetsat halva natten och det har varit svårt att kräkas så förmodligen är det därför jag väger så mycket.

Jag är trött men väldigt glad att jag är hemma igen! Jag vill inte tillbaka till sjukhuset och jag vill inte tillbaka till anorexicentret mer… men det kommer jag nog bli tvungen till. Det är inte så jobbigt just nu förutom vikten och den enorma kroppen som är min. Har på mig en kjol i dag som jag inte kunnat ha på ganska länge för jag har tappat den. Den är kanske inte direkt ”lagom” men den trillar inte av längre = tjock! Jag var på jobbet och jag frågade min handledare om det syntes mycket att jag har gått upp i vikt men hon sa att hon inte ser någon skillnad. Men JAG ser skillnad! Det var roligt att vara tillbaka på jobbet och skönt att känna sig som mäniska igen. Jag fick ansvar för ett jobb som skulle bli klart och jag fixade det! Stolt faktiskt. Det borde inte vara någon big deal, men för mig är det enormt. Jag tror nämligen att jag inte klarar någonting. De sa att de var glada att jag var tillbaka. Min handledare försökte mata mig med vindruvor, haha, för att jag ska kunna fortsätta komma dit och för att jag ska gå upp lite till så jag kan utöka tiden där. Jag åt faktiskt några vindruvor för att göra henne glad och det var ok. På fikat frågade en man från andra avdelningen (han vet ingenting m mig) hur jag kunde hålla mig så smal. Han sa att jag behövde äta mer och att mat är det enda som är viktigt och glädje i livet. Han skulle bara veta! Mat är det enda som är viktigt i mitt liv också men jag kämpar med näbbar och klor för att det inte ska vara det längre!!! Annars var det som vanligt och ingen som sa så mycket om att jag varit borta, det var skönt!

När jag kom hem till lunchen hade de ringt från anorexicentret och gett mig en tid dit på måndag eftermiddag tillsammans med min kontaktperson. Vi ska träffa henne som jag hade som kontaktperson där när jag gick lite i dagverksamheten så jag gissar att det är meningen att jag trots allt ändå ska få börja där. Jag vill inte. Men jag vågar inte tacka nej nu. Jag vill inte äta mer än så här. Jag vill inte vara borta från jobbet. Jag vill inte vara med magra anorektiker hela dagarna. Jag vill inte berätta vad jag äter och hur mycket jag hetsar i en hel grupp. Jag tror inte de kommer kunna hjälpa mig och jag kommer vara rädd för att de ska låsa in mig igen så jag kommer inte våga berätta saker som jag kanske borde. Jag är livrädd. Jag får ångest av att tänka på det så jag försöker låta bli. Men måndag är snart, jättesnart!

Dagens siffror är jag lite osäker på… Jag hade gått upp rätt mycket de senaste dagarna på medicinavdelningen. Fred: 36,9 kg, Lörd: 37,2 kg, Sönd: 37,7 kg, Månd 38,2 kg. Men sedan vägde jag mig när jag kom hem och då låg vikten på 37,5 kg. Det beror förmodligen på att jag hade mycket vätska i kroppen där pga droppet för jag har för mig att min våg stämmer ganska bra med deras…

Som ni förstår så är jag hemma igen! Det är skönt. Verkligen jätte-skönt!!! Den här helgen har varit ett rent helvete. Jag har bara velat dö. Jag har inte ork eller motivation nog att kämpa mig ur det här och det verkar inte som att någon kan hjälpa mig att få det heller. Det är väl så här mitt liv ska vara. Jag har inget förtroende för anorexicentret längre. Jag ville ha hjälp och de vet att det inte fungerar på sjukhuset ändå ser de till att jag blir inlåst där. Det finns ingen planering framåt nu heller. Personalen ringde dit när jag kom hem och de sa att de ”ser allvarligt på min situation” men inte så mycket mer så nu vet jag inte vad som händer. Jag ska gå till jobbet i morgon. Jag vill dit för det är bara där jag mår ganska bra. Jag vill inte vara hemma. Min kontaktperson som är bra är dessutom ledig hela denna vecka. Underbart, bara de som inte vet någonting som jobbar.

Jag har gråtit hela helgen. Jag har fått kämpa först för att någon ska ha tid att ge mig maten jag ska ha sedan för att få i mig det. I går kväll på middagen fick min kontaktperson rycka in. De kom med min bricka en timme efter att alla andra patienter på avdelningen ätit klart, vet inte om de inte kommit på innan att jag fanns… (började känna mig som om jag var osynlig där uppe för ingen ens pratade med mig… ) På tallriken låg två normalstora potatisar, en vegetarisk biff och halva tallriken med sås. Jag sa att det här kan inte vara 1/4 portion som läkaren sagt att jag skulle äta. Sköterskan sa att det måste det vara. ”Så en normalportion för en tjej ska alltså vara 8 potatisar och 4 biffar?” ”jaa, det verkar så…” Sen sa hon att om jag skulle vara besvärlig så fick hon väl hämta en vanlig matbricka och jämföra. Hon kommer in med en tallrik med köttfärslimpa och tre potatisar. ”Jaa, det ser du väl, din biff är ju mycket tunnare än den här.” HALLÅÅ, det var ju inte ens samma maträtt, det går inte jämföra. Då tog hon min kniv och gaffel och började skära sönder först köttfärslimpan sen min biff och la de ovanpå varandra för att jämföra… jag bara tittade på henne. Sen geggade hon ihop min mat i små högar och sa ”Så nu får du äta det här.” ??? Vad menade hon att jag skulle äta? Så avslutade hon med ett ”Du kan lita på mig, jag försöker inte lura dig!” Det är möjligt att hon inte försökt lura mig men att jag skulle kunna lita på henne… no way! Och hur kul är det för mig somär vegetarian att äta mat som hon har rört runt bland köttfärslimpa och brunsås??? Jag sa till henne att ställa brickan i köket så länge så äter jag när mitt besök kommer. Försökte vara behärskad men det gick nog inte så bra, tårarna rann. Var på väg att ta på mig stövlarna för att gå därifrån när min kontaktperson kom. Hon hämtade min mat på en liten tallrik. Jag vet inte om mängden stämde med en 1/4 portion men jag litar mer på henne och jag ville inte bråka så jag åt upp det. Med vrål-ångest. Det var så äckligt, gegga med köttrester!

Jag var så nära att lämna avdelningen hela dagen i går. Det enda som fick mig att stanna var tanken på att de då kanske skulle ge mig tvångsvård och förhoppningen om att bli utskriven i dag om jag skötte mig.  Jag har haft näringsdroppet fram tills i natt och mina blodkärl har spruckit hela tiden. På de fem dagarna jag hade droppet har de fått sticka om mig 21 gånger!!! De sista två dagarna klarade de inte av det på avdelningen för det fanns ingenting kvar att sticka i så då fick de ringa efter folk från narkosen varje gång som är bättre på det.

Jag delade rum med en jättesöt tant – Greta, 97 år. Hon pratade mycket med mig de första dagarna och hon skulle få komma till ett korttidsboende. Men sen blev hon sämre och i går kväll dog hon. Det kändes så konstigt och hemskt men ändå skönt för hon ville inte bli omhändertagen och jag tror hon bestämde sig för att sluta leva när hon insåg att hon inte skulle klara sig själv längre. Bland det sista hon sa till mig var att hon hade haft ett roligt liv.

Min läkare kom in till mig tidigt i dag. Jag sa att jag vill åka hem. Han sa ”Nej, på onsdag.” Men han fick ge sig till slut. Han medgav att det inte var någon fara för min kropp och han visste att maten på avdelningen inte brukade fungera så bra och när han sköterskan sa att hon inte visste om det skulle gå att sätta ny nål så gav han med sig. Jag hade ju gått upp i vikt också. Han sa ”Jag är nöjd, är du det?” Korkad fråga till en anorektiker men jag sa ”Ja.” Jag ville bara hem, jag hade sagt vad som helst för att komma därifrån! Det är samma gräns; 36,5 kg för inläggning. Det är bara ett kilo från dagens vikt hemma. Om förbränningen ökat som jag tror kommer jag ju gå ner det med en gång nu när jag inte har droppet längre! Han sa att nästa gång blir det förmodligen psyk-avdelningen i stället. Jag förstår det inte. Om jag behöver bli inlagd är det för att kroppen behöver vård, då är det väl medicinavdelningen man borde komma till och när faran är över kan man åka hem, eller?!! Men det fungerar tydligen inte så här. Han sa att jag i så fall behöver komma in för att få i mig kalorier och det kan de hjälpa mig med på psyk. Nej. Det kan de inte. Jag sa det och han HÖLL MED, MEN sa att de BORDE kunna det. Fint. Då vet jag. Jag har rätt och han håller med, så varför skulle han då skicka dit mig? För att bli av med mig. För att ingen vill ta något ansvar. För att jag inte går att hjälpa ändå. För att jag inte passar in i mallen. För att de inte bryr sig om en kroniker. Eller?

Han hade bett en sköterska ringa mitt boende och säga att jag skulle öka matintaget nu. Hemma. Det betyder att vi är på samma punkt som vi började. Jag kan inte öka maten själv hemma. Hade jag kunnat det hade det inte varit något problem. Då hade jag inte behövt anorexicentret och jag hade inte behövt bli inlagd på medicinavdelningen. Jag blir så trött.

Nästa steg är att sköterskan som har ansvar för mitt boende i kommunen ska ringa läkaren på anorexicentret i morgon för att fråga hur de tänker framöver. Den läkaren som la in mig på tvångsvård. Hon som personalen pratade med på anorexienheten i dag som sa att hon såg allvarligt på min situation tyckte att jag inte skulle ha blivit utskriven redan. Nähä, vad ville hon? Några månader på psyk som de VET inte kan någonting om ätstörningar. Som de har stridit med i så många år för att få dem att förstå hur de ska kunna behandla oss och som de har försökt få till ett samarbete med men misslyckats eftersom psyk vägrar. Hur tolkar jag det, att de vill ha mig där?

Det här blev ett långt inlägg. Hopplöshet är mitt liv just nu. Jag har hetsat sedan jag kom hem. Ätit efter samma matlista som jag hade innan jag blev inlagd. Gått promenaden som vanligt. Sammanfattning: En helt meningslös inläggning med enda resultat ett brutet förtroende för anorexicentret.

Tack och lov för jobb i morgon!!!