Dagens siffror är jag lite osäker på… Jag hade gått upp rätt mycket de senaste dagarna på medicinavdelningen. Fred: 36,9 kg, Lörd: 37,2 kg, Sönd: 37,7 kg, Månd 38,2 kg. Men sedan vägde jag mig när jag kom hem och då låg vikten på 37,5 kg. Det beror förmodligen på att jag hade mycket vätska i kroppen där pga droppet för jag har för mig att min våg stämmer ganska bra med deras…

Som ni förstår så är jag hemma igen! Det är skönt. Verkligen jätte-skönt!!! Den här helgen har varit ett rent helvete. Jag har bara velat dö. Jag har inte ork eller motivation nog att kämpa mig ur det här och det verkar inte som att någon kan hjälpa mig att få det heller. Det är väl så här mitt liv ska vara. Jag har inget förtroende för anorexicentret längre. Jag ville ha hjälp och de vet att det inte fungerar på sjukhuset ändå ser de till att jag blir inlåst där. Det finns ingen planering framåt nu heller. Personalen ringde dit när jag kom hem och de sa att de ”ser allvarligt på min situation” men inte så mycket mer så nu vet jag inte vad som händer. Jag ska gå till jobbet i morgon. Jag vill dit för det är bara där jag mår ganska bra. Jag vill inte vara hemma. Min kontaktperson som är bra är dessutom ledig hela denna vecka. Underbart, bara de som inte vet någonting som jobbar.

Jag har gråtit hela helgen. Jag har fått kämpa först för att någon ska ha tid att ge mig maten jag ska ha sedan för att få i mig det. I går kväll på middagen fick min kontaktperson rycka in. De kom med min bricka en timme efter att alla andra patienter på avdelningen ätit klart, vet inte om de inte kommit på innan att jag fanns… (började känna mig som om jag var osynlig där uppe för ingen ens pratade med mig… ) På tallriken låg två normalstora potatisar, en vegetarisk biff och halva tallriken med sås. Jag sa att det här kan inte vara 1/4 portion som läkaren sagt att jag skulle äta. Sköterskan sa att det måste det vara. ”Så en normalportion för en tjej ska alltså vara 8 potatisar och 4 biffar?” ”jaa, det verkar så…” Sen sa hon att om jag skulle vara besvärlig så fick hon väl hämta en vanlig matbricka och jämföra. Hon kommer in med en tallrik med köttfärslimpa och tre potatisar. ”Jaa, det ser du väl, din biff är ju mycket tunnare än den här.” HALLÅÅ, det var ju inte ens samma maträtt, det går inte jämföra. Då tog hon min kniv och gaffel och började skära sönder först köttfärslimpan sen min biff och la de ovanpå varandra för att jämföra… jag bara tittade på henne. Sen geggade hon ihop min mat i små högar och sa ”Så nu får du äta det här.” ??? Vad menade hon att jag skulle äta? Så avslutade hon med ett ”Du kan lita på mig, jag försöker inte lura dig!” Det är möjligt att hon inte försökt lura mig men att jag skulle kunna lita på henne… no way! Och hur kul är det för mig somär vegetarian att äta mat som hon har rört runt bland köttfärslimpa och brunsås??? Jag sa till henne att ställa brickan i köket så länge så äter jag när mitt besök kommer. Försökte vara behärskad men det gick nog inte så bra, tårarna rann. Var på väg att ta på mig stövlarna för att gå därifrån när min kontaktperson kom. Hon hämtade min mat på en liten tallrik. Jag vet inte om mängden stämde med en 1/4 portion men jag litar mer på henne och jag ville inte bråka så jag åt upp det. Med vrål-ångest. Det var så äckligt, gegga med köttrester!

Jag var så nära att lämna avdelningen hela dagen i går. Det enda som fick mig att stanna var tanken på att de då kanske skulle ge mig tvångsvård och förhoppningen om att bli utskriven i dag om jag skötte mig.  Jag har haft näringsdroppet fram tills i natt och mina blodkärl har spruckit hela tiden. På de fem dagarna jag hade droppet har de fått sticka om mig 21 gånger!!! De sista två dagarna klarade de inte av det på avdelningen för det fanns ingenting kvar att sticka i så då fick de ringa efter folk från narkosen varje gång som är bättre på det.

Jag delade rum med en jättesöt tant – Greta, 97 år. Hon pratade mycket med mig de första dagarna och hon skulle få komma till ett korttidsboende. Men sen blev hon sämre och i går kväll dog hon. Det kändes så konstigt och hemskt men ändå skönt för hon ville inte bli omhändertagen och jag tror hon bestämde sig för att sluta leva när hon insåg att hon inte skulle klara sig själv längre. Bland det sista hon sa till mig var att hon hade haft ett roligt liv.

Min läkare kom in till mig tidigt i dag. Jag sa att jag vill åka hem. Han sa ”Nej, på onsdag.” Men han fick ge sig till slut. Han medgav att det inte var någon fara för min kropp och han visste att maten på avdelningen inte brukade fungera så bra och när han sköterskan sa att hon inte visste om det skulle gå att sätta ny nål så gav han med sig. Jag hade ju gått upp i vikt också. Han sa ”Jag är nöjd, är du det?” Korkad fråga till en anorektiker men jag sa ”Ja.” Jag ville bara hem, jag hade sagt vad som helst för att komma därifrån! Det är samma gräns; 36,5 kg för inläggning. Det är bara ett kilo från dagens vikt hemma. Om förbränningen ökat som jag tror kommer jag ju gå ner det med en gång nu när jag inte har droppet längre! Han sa att nästa gång blir det förmodligen psyk-avdelningen i stället. Jag förstår det inte. Om jag behöver bli inlagd är det för att kroppen behöver vård, då är det väl medicinavdelningen man borde komma till och när faran är över kan man åka hem, eller?!! Men det fungerar tydligen inte så här. Han sa att jag i så fall behöver komma in för att få i mig kalorier och det kan de hjälpa mig med på psyk. Nej. Det kan de inte. Jag sa det och han HÖLL MED, MEN sa att de BORDE kunna det. Fint. Då vet jag. Jag har rätt och han håller med, så varför skulle han då skicka dit mig? För att bli av med mig. För att ingen vill ta något ansvar. För att jag inte går att hjälpa ändå. För att jag inte passar in i mallen. För att de inte bryr sig om en kroniker. Eller?

Han hade bett en sköterska ringa mitt boende och säga att jag skulle öka matintaget nu. Hemma. Det betyder att vi är på samma punkt som vi började. Jag kan inte öka maten själv hemma. Hade jag kunnat det hade det inte varit något problem. Då hade jag inte behövt anorexicentret och jag hade inte behövt bli inlagd på medicinavdelningen. Jag blir så trött.

Nästa steg är att sköterskan som har ansvar för mitt boende i kommunen ska ringa läkaren på anorexicentret i morgon för att fråga hur de tänker framöver. Den läkaren som la in mig på tvångsvård. Hon som personalen pratade med på anorexienheten i dag som sa att hon såg allvarligt på min situation tyckte att jag inte skulle ha blivit utskriven redan. Nähä, vad ville hon? Några månader på psyk som de VET inte kan någonting om ätstörningar. Som de har stridit med i så många år för att få dem att förstå hur de ska kunna behandla oss och som de har försökt få till ett samarbete med men misslyckats eftersom psyk vägrar. Hur tolkar jag det, att de vill ha mig där?

Det här blev ett långt inlägg. Hopplöshet är mitt liv just nu. Jag har hetsat sedan jag kom hem. Ätit efter samma matlista som jag hade innan jag blev inlagd. Gått promenaden som vanligt. Sammanfattning: En helt meningslös inläggning med enda resultat ett brutet förtroende för anorexicentret.

Tack och lov för jobb i morgon!!!