Dagens siffror får mig att må illa; 38,3 kg! Jag har hetsat halva natten och det har varit svårt att kräkas så förmodligen är det därför jag väger så mycket.

Jag är trött men väldigt glad att jag är hemma igen! Jag vill inte tillbaka till sjukhuset och jag vill inte tillbaka till anorexicentret mer… men det kommer jag nog bli tvungen till. Det är inte så jobbigt just nu förutom vikten och den enorma kroppen som är min. Har på mig en kjol i dag som jag inte kunnat ha på ganska länge för jag har tappat den. Den är kanske inte direkt ”lagom” men den trillar inte av längre = tjock! Jag var på jobbet och jag frågade min handledare om det syntes mycket att jag har gått upp i vikt men hon sa att hon inte ser någon skillnad. Men JAG ser skillnad! Det var roligt att vara tillbaka på jobbet och skönt att känna sig som mäniska igen. Jag fick ansvar för ett jobb som skulle bli klart och jag fixade det! Stolt faktiskt. Det borde inte vara någon big deal, men för mig är det enormt. Jag tror nämligen att jag inte klarar någonting. De sa att de var glada att jag var tillbaka. Min handledare försökte mata mig med vindruvor, haha, för att jag ska kunna fortsätta komma dit och för att jag ska gå upp lite till så jag kan utöka tiden där. Jag åt faktiskt några vindruvor för att göra henne glad och det var ok. På fikat frågade en man från andra avdelningen (han vet ingenting m mig) hur jag kunde hålla mig så smal. Han sa att jag behövde äta mer och att mat är det enda som är viktigt och glädje i livet. Han skulle bara veta! Mat är det enda som är viktigt i mitt liv också men jag kämpar med näbbar och klor för att det inte ska vara det längre!!! Annars var det som vanligt och ingen som sa så mycket om att jag varit borta, det var skönt!

När jag kom hem till lunchen hade de ringt från anorexicentret och gett mig en tid dit på måndag eftermiddag tillsammans med min kontaktperson. Vi ska träffa henne som jag hade som kontaktperson där när jag gick lite i dagverksamheten så jag gissar att det är meningen att jag trots allt ändå ska få börja där. Jag vill inte. Men jag vågar inte tacka nej nu. Jag vill inte äta mer än så här. Jag vill inte vara borta från jobbet. Jag vill inte vara med magra anorektiker hela dagarna. Jag vill inte berätta vad jag äter och hur mycket jag hetsar i en hel grupp. Jag tror inte de kommer kunna hjälpa mig och jag kommer vara rädd för att de ska låsa in mig igen så jag kommer inte våga berätta saker som jag kanske borde. Jag är livrädd. Jag får ångest av att tänka på det så jag försöker låta bli. Men måndag är snart, jättesnart!