Dagens siffror 38,6 kg

Jag fick många kommentarer om mediciner så jag fortsätter lite p det ämnet; Det var inte antidepressiv medicin jag gick med på att ta eftersom de aldrig har haft effekt på mig tidigare, jag har provat både cipralex, zofran och fontex/fluoxetin men de har ingen effekt alls. Det jag nu gick med på att prova var en medicin mot tvångshandlnigar för att se om jag kan minska hetsätandet på det sättet och en del andra tvång/rutiner jag har i samband med måltiderna. Jag började med Klomipramin, en väldigt låg dos, men jag började gå upp i vikt direkt , lite varje dag, och jag äter inte annorlunda. Nnu när jag inte tagit den har jag stått still i vikt. Fick också väldigt lågt blodtryck och utslag i ansiktet som också blivit bättre sedan jag slutade ta den. Så inga mer mediciner för mig mer! Bara sömnmediciner, de funkar och jag sover inte om jag inte tar dem. Jag har fått mer sömntabletter, i går tog jag 2 propavan, 2 nozinan och 10 mg zyprexa. På det kunde jag sova 8 timmar för första gången på länge. Det var skönt!

Nu är det middag. Mat igen:( HATAR det!!!

Dagens siffror 38,6 kg:(

Han ljög för mig den jävla läkaren! Läste igår om min nya medicin som han lovade att den inte hade viktökning som biverkan, VANLIGA BIVERKNINGAR: ÖKAD APTIT, VIKTUPPGÅNG! Nu tar jag inte den mer och aldrig att jag litar på läkarna mer, de vill bara att jag ska bli tjock.

Fick panik på allt igår. Min vikt, min kropp, min ångest, min trötthet. Gick en lång powerwalk. Fick inte men gick ändå. Jag ska gå en timme om dagen, det här går inte. Jag tänker inte gå upp mer i vikt och jag tänker försöka gå ner det jag gått upp. Jag mår för jävligt av det här!

Sovit 1,5 timme i natt. Jätteorolig i går kväll och var tvungen att gå upp hela tiden, kunde inte somna. Gick och lade mig sista gången vid tre och vaknade halv fem. Det är inte alls bra, jag behöver sova!

Mamma kommer i dag. Det är bra tror jag för då måste jag hålla mig skärpt. Inte visa mig svag. Ska aldrig mer visa mig svag det blir inte bra. Blir beroende av dem och sen när de försvinner smälter jag bort. Svaghet är detsamma som bara Anna och det fungerar inte, nu har jag sett det ännu en gång. Herr Anorexi är den som håller mig upprätt, utan honom faller jag.

GOTT NYTT ÅR!!!

I går kväll läste jag igenom blogginlägg från dec 08/jan 09. Inser att det inte har hänt någonting på ett år. Jag har samma tankar samma ångest samma hetsrutiner. Några kilos lägre vikt. Jag pratade om det med personalen som sa att jag ska läsa inlägg från i somras då jag gjorde mycket roliga saker och mådde bättre. Så nu har jag letat efter positiva inlägg från den tid då de upplevde att jag mådde bra. Det var inte sant. Det var anorexi och lögner och ångest ännu mera då, skillnaden var att jag inte lät dem få veta någonting för jag var så inne i anorexin att jag ljög om precis allt hela tiden för att få svälta ifred!

Hade små tankar om en decennium – återblick men slog bort dem ganska snabbt, jag minns inte och jag vill inte heller försöka minnas allt som hänt. Så då tänkte jag göra en års-krönika men jag pallar inte, det är likadant varje månad hela året. De gånger jag gjort saker som jag borde tycka är roliga har jag haft ångest innan, under tiden och jävelveckor lång tid efteråt. Det har inte varit värt det… förutom Kreta-resan, den var värd all ångest:) Så det blir etthelt vanligt inlägg denna första dag 2010.

Jag orkade inte med i natt. Fikade med kompisgrannen klockan nio sedan gick jag upp och hetsade mellan tio och elva. Läste en stund… och somnade. Hörde alla smällare och raketer från sängen men låg kvar i dvala och så har jag legat hela natten. Gick upp vid fem.

Pappa var här på dagen i går. Jag köpte ny tv och han satte upp den åt mig. Rätt som det var sa han; ”Du får säga vilken tid vi ska åka in till stan och äta.” Det hade jag INTE räknat med!!! Ångest gånger tusen. Det blev bakad potatis… inget mellanmål varken på fm el em men det blev sammanlagt alldeles för mycket ändå under dagen. Jag är för trött för att leva. Jag ville bara att han skulle gå från det att han kom hit tills han åkte hem. Bita ihop är jag dock bra på så han märkte det inte. Mycket smink går det åt nu för att dölja ringarnaoch påsarna under ögonen. Jag ser ut som att jag inte har sovit på typ två veckor. Jag tror det är medicinen somgör det men jag hoppas det blir bättre snart annars orkar jag inte jobba nästa vecka och det vill jag!

Mamma ringde. Hon vill komma på lördag. Jag trodde inte att hon visste att jag varit inlagd men det vet hon tydligen. Syster har nog pratat med pappa och han visste… Det är nog ok om hon kommer, då kanske vi kan gå och kolla på rean ett tag. Om hon går med på att låta mig gå. Hon kommer mellan lunch och middag så jag kommer inte behöva äta ute igen, det är bra!

Jag ska kanske promenera med en kompis i dag. Med barnvagn, så det blir ingen powerwalk men det vore ändå skönt att komma ut och röra sig lite. I kylan, det är minus tio grader i dag också:)

Dagens siffror 38,1 kg

Jag vet inte vad jag ska säga om livet längre. Det har inte mycket meningsfullt innehåll precis. Jag hoppas att det blir lite bättre när jag börjar jobba igen men det är en hel vecka kvar tills dess… Jag förstår inte riktigt hur jag ska kunna gå till jobbet och vara ”som vanligt” efter allt som har hänt och som de inte har en aning om. Det kommer kännas märkligt tror jag men kanske bra att bara få vara normal några timmar. Som det är nu blir jag omhändertagen hela dagarna och jag vet inte om det är bra för mig. Jag tappar förmågor som jag egentligen har om jag aldrig tvingas övervinna ångesten på egen hand. Det är bra antar jag för det är nog enda sättet just nu för att jag ska klara att äta och kanske vänder det snart och blir bättre igen. Jag får väl hoppas på det.

Jag gillar inte att jag har gått upp i vikt. 1,5 kilo för mycket väger jag nu. Kroppen är äcklig och jag klarar inte av speglar eller att känna på den utan att övermannas av paniken. De säger att de inte ser någon skillnad och då får jag ännu mer panik – har jag varit så här tjock hela tiden utan att någon har sagt någonting?!?! Ångest!!!

I morgon kommer pappa. Jag ska köpa ny TV och får ju fortfarande inte köra bil – det går inte att ta en TV på cykeln hur gärna man än vill så han får komma med bilen. Jag vet inte hur det kommer bli med mat och så. Han kommer vid tio så mellanmålet på förmiddagen kommer det iaf inte bli något med men sedan har jag ingen aning om när jag kommer hem och om han vill äta ute. Det fixar jag inte så förmodligen blir det lunch hemma med personal som vanligt. Jag brukar inte kunna säga till familjen att jag inte orkar och tvinga mig ändå men det är omöjligt nu, jag mår för dåligt. Och han vet att jag var inlagd en natt vid jul så han fattar hoppas jag och kanske inte ens frågar om vi ska äta ute… hoppas…

Jag få inte gå. Jag får bara sitta på bänken utanför huset på en filt med personalen. Det är hemskt. Nu när jag väger mer än jag gjort på flera månader så måste jag äta mer och röra mig mindre, det är ju knäppt. Jag borde väl få någon sorts belöning i stället för att jag kämpar och klarar att ta emot alla matstöd nu?! (Vilket iofs är under ”frivilligt tvång”, annars lägger de in mig.) Jag får cykla om jag ska handla mat eller om vi ska på samtal men helst ska vi ta bussen även då och de flesta i personalen vägrar att cykla med mig i det tillstånd jag befinner mig nu säger de.

Det är nyårsafton i morgon och jag ville gå och se på fyrverkerierna i stan på kvällen men jag misstänker att jag inte kommer att få det heller. Jag är jättetrött i kroppen och jag orkar inte röra mig när jag är hemma och så är jag så yr hela tiden så jag känner mig helt vimsig och förvirrad men jag VILL ändå få gå! Men säger de nej, så om jag ska vara ärlig vore det ganska skönt att inte behöva, men aldrig att jag skulle erkänna det och jag kommer att tjata och lägga fram alla argument jag kan komma på för att få gå. Herr Anorexi tvingar mig.

Dagens siffror 37,8 kg

Läkarsamtalet i går gick bra även om jag sitter på helspänn och inte vågar säga någonting som kan tolkas som att jag inte mår helt bra för jag är livrädd för att bli inlåst igen. Han tog bort mitt LPT och jag är utskriven. Han satte in en medicin som jag är beredd att prova. Jag gillar ju inte mediciner för inga fungerar på mig men den här är mot tvång och det har jag inte testat förut. Mycket med min hets är tvång och även en del andra matrutiner kan man nog klassa som tvång så ok då jag gör ett försök. En biverkan är att den kan vara blodtryckssänkande så det är inte säkert att det kommer gå. Nozinanen som de satte in för att jag ska sova är också det och jag har bara 90 i tryck innan dessa mediciner. Yr hela tiden sedan jag började ta Nozinanen och om jag börjar svimma hela tiden så kan jag inte ta den.

Det verkar som att folk runt omkring mig börjar agera nu för att någon förändring ska ske. Enhetschefen för boendet hade varit i kontakt med min handläggare på omsorgsförvaltningen i går  och de har bestämt att det ska bli ett stort möte med alla inblandade. Anorexicentret, boendet, läkare, handläggare och enhetschefen ska träffas för att de ska försöka se hur de ska kunna hjälpa mig eftersom ingenting har fungerat hittills. Jag hoppas det blir bra och att de kommer fram till något. Inte för stora förhoppningar efter alla dessa år utan bra hjälp men det kan ju inte bli sämre.

Fick veta i går att min kontaktperson som jag litar på och som har varit den som sett till att jag fått vara hemma och inte bli inlagd och som är den enda jag vågar prata med och berätta saker för – ska sluta här den 15 januari!!! Var jätteledsen hela kvällen i går. Hon vågade stå på sig mot de som bestämmer och var en klippa på läkarsamtalen. Hon vågar säga ifrån och hon är inte rädd för mig när jag mår dåligt vilket de andra verkar vara. Hon jag ska få i stället är snäll – men hon är typ 28 år och har inte jobbat med det här innan och kan ingenting om ätstörningar. Det kunde blivit värre för jag gillar att umgås med henne men jag vet inte om hon kommer att vara till någon nytta på samtal och möten…

Nu ska jag gå och göra morotsbiffar:)

Dagens hemska siffror 38,2 kg. Jag vill inte vara med om detta längre!!! Jag är totalt maktlös känns det som och jag kan inte göra någonting för att få det som jag vill igen.

Om två timmar ska jag sitta framför psykdoktorn igen. Min närmsta framtid ska avgöras. LPT eller inte LPT… min kontaktperson ska vara med, det är bra iaf. Jag tror inte de kommer säga att jag måste vara på avdelningen men risken är väl ganska stor att jag får vara hemma på LPT-permission och det vill jag inte. Jag har planer på att dra och gå på rean några timmar någon dag och då hoppa över ett mellanmål. Det borde inte vara någon big deal med en halv brödskiva med keso på men har jag LPT-perm kanske de ringer psyk om jag inte fullföljer ALLT.

Jag hade inte varit och handlat hetsmat sedan den 23:e, vilket är väldigt bra. Men i dag var det dags igen. 200:- blev det.

Detta är vad jag ägnade mig åt när resten av familjen firade jul och åt julmat:)

Dagens siffror 37,6 kg

Jag har tid ensam… i 40 minuter, sedan kommer de igen och det är dags för ny måltid. Hela tiden dessa jävliga smörgåsar! Jag måste få byta bort dem mot yoghurt eller gröt när jag träffar dietisten nästa gång Men det är inte förrän 20 januari – en evighet alltså.

I dag händer ingenting. Som vanligt. Jag vill promenera men det kommer inte att bli så, i dag heller. Jag är trött och kroppen vill inte göra som jag vill. Det är medicinens fel och jag hatar det. Men den har hjälpt mig sova en hel natt för fösta gången på evigheter. Synd bara att man inte blir pigg av att sova utan snarare väldigt mycket tröttare!

Jag har lite gett upp både det sjuka och det friska. Lever i vaacum. Elller lever… jag vet inte om det kan kallas liv…

Jag orkar inte kämpa för att gå ner i vikt. Jag orkar inte motionera. Jag orkar inte bråka. Jag orkar inte få ångest över vikten eller fettprocenten eller måtten. Jag orkar inte heller kämpa med att få timmar utan hets.

Dagens siffror 37,4 kg

Jag är helt slut. Jag har inte gjort särskilt mycket i dag. Förutom på morgonen innan frukost då jag hade ett ryck och städade lägenheten och bakade och grejade. Efter det har jag bara varit lat. Sov efter mellanmålet på förmiddagen, mådde så illa av all maten! Tittat lite på tv men inget att se egentligen, det är inte det om man har typ tre kanaler att välja på… Har börjat virka en filt till lillasysters bebis, mysigt!

Jag har bara suttit ute en stund på bänken utanför med personal. De vill inte låta mig promenera och jag gör som de säger i helgen. Hoppas på att LPT försvinner på måndag…

Nozinanen gör mig trött. Jag somnade i går kväll vanlig tid. Jag vaknar fortfarande på natten och måste upp för att lugna ner mig innan jag kan gå och lägga mig igen. Är mycket mer förvirrad nu när jag vaknar och vet inte riktigt var och när jag är. Var på väg in i duschen när jag i sista stund insåg att klockan bara var halv två på natten. Jag trodde att det var morgon… Stannade kvar i sängen till fem så det var en förbättring. Jag var fortfarande jättetrött när jag gick upp men kunde inte ligga längre. Tröttheten har suttit i hela dagen. Minns inte hur länge det brukar vara så men jag hoppas att det snart går över! Jag måste handla mat snart, kanske på måndag och jag vet inte hur jag ska orka både ta mig dit och bestämma vad jag ska handla och sedan fixa hemvägen… det måste ju gå så det gör säkert det men jag är orolig.

(Ang. Varberg som jag fick en kommetar om; Jag vill komma dit och en ansökan om att få igenom att få komma till behandlingshem är inskickad av enhetschefen i mitt boende så jag bara väntar och hoppas…)