Dagens siffror 38,1 kg

Jag vet inte vad jag ska säga om livet längre. Det har inte mycket meningsfullt innehåll precis. Jag hoppas att det blir lite bättre när jag börjar jobba igen men det är en hel vecka kvar tills dess… Jag förstår inte riktigt hur jag ska kunna gå till jobbet och vara ”som vanligt” efter allt som har hänt och som de inte har en aning om. Det kommer kännas märkligt tror jag men kanske bra att bara få vara normal några timmar. Som det är nu blir jag omhändertagen hela dagarna och jag vet inte om det är bra för mig. Jag tappar förmågor som jag egentligen har om jag aldrig tvingas övervinna ångesten på egen hand. Det är bra antar jag för det är nog enda sättet just nu för att jag ska klara att äta och kanske vänder det snart och blir bättre igen. Jag får väl hoppas på det.

Jag gillar inte att jag har gått upp i vikt. 1,5 kilo för mycket väger jag nu. Kroppen är äcklig och jag klarar inte av speglar eller att känna på den utan att övermannas av paniken. De säger att de inte ser någon skillnad och då får jag ännu mer panik – har jag varit så här tjock hela tiden utan att någon har sagt någonting?!?! Ångest!!!

I morgon kommer pappa. Jag ska köpa ny TV och får ju fortfarande inte köra bil – det går inte att ta en TV på cykeln hur gärna man än vill så han får komma med bilen. Jag vet inte hur det kommer bli med mat och så. Han kommer vid tio så mellanmålet på förmiddagen kommer det iaf inte bli något med men sedan har jag ingen aning om när jag kommer hem och om han vill äta ute. Det fixar jag inte så förmodligen blir det lunch hemma med personal som vanligt. Jag brukar inte kunna säga till familjen att jag inte orkar och tvinga mig ändå men det är omöjligt nu, jag mår för dåligt. Och han vet att jag var inlagd en natt vid jul så han fattar hoppas jag och kanske inte ens frågar om vi ska äta ute… hoppas…

Jag få inte gå. Jag får bara sitta på bänken utanför huset på en filt med personalen. Det är hemskt. Nu när jag väger mer än jag gjort på flera månader så måste jag äta mer och röra mig mindre, det är ju knäppt. Jag borde väl få någon sorts belöning i stället för att jag kämpar och klarar att ta emot alla matstöd nu?! (Vilket iofs är under ”frivilligt tvång”, annars lägger de in mig.) Jag får cykla om jag ska handla mat eller om vi ska på samtal men helst ska vi ta bussen även då och de flesta i personalen vägrar att cykla med mig i det tillstånd jag befinner mig nu säger de.

Det är nyårsafton i morgon och jag ville gå och se på fyrverkerierna i stan på kvällen men jag misstänker att jag inte kommer att få det heller. Jag är jättetrött i kroppen och jag orkar inte röra mig när jag är hemma och så är jag så yr hela tiden så jag känner mig helt vimsig och förvirrad men jag VILL ändå få gå! Men säger de nej, så om jag ska vara ärlig vore det ganska skönt att inte behöva, men aldrig att jag skulle erkänna det och jag kommer att tjata och lägga fram alla argument jag kan komma på för att få gå. Herr Anorexi tvingar mig.