Dagens siffror 36,5 kg – IGEN. Tredje dagen i rad, vill inte stå stilla i vikt!

Det händer saker nu. Det största och viktigaste är att chefen för mitt boende, (vet inte vad hon har för titel egentligen men hon är chef för personalen) håller på att försöka få någon att låta mig komma till behandlingshem! De säger att det kan ta lång tid. Först att få godkänt från någon som betalar och sen att hitta rätt och slutligen få en plats men det är iaf på gång nu! Min kontaktperson sa att det här är min sista chans, att min kropp inte orkar fler gånger, hon har nog rätt. De säger att även om jag går upp i vikt så kommer det inte förändra mina chanser till behandlingshem för de vet att jag inte är frisk för det. Det har jag visat allt för många gånger och det finns det gott om dokumentation på. Skönt! Men det verkar som att det kommer ta ett tag att få komma till anorexicentret också, inte så bra för personalen börjar bli påfrestande. De är ”oroliga” och litar inte på mig längre. I dag hade de ringt kommunsköterskan som kom hit och tog blodtryck. Det var ok. Hon sa lågt men det var bättre än när jag var hos läkaren sist. De kommer ha kontakt med sköterskan varje dag och om jag blir sämre måste jag åka till akuten. Jag kommer inte våga säga någonting om hur jag mår nu. Jag VILL INTE bli inlagd! Personalen håller med om att det inte hjälper mig att komma till psyk men de säger att om det är fara för mitt liv så vet de ingan annan utväg. Jag tycker att om det är fara för mitt liv så är det kroppsligt och då ska jag till en medicinavdelning och när faran är över ska jag tillbaka hem. Jag fattar inte varför de måste blanda in psyk överhuvudtaget bara för att jag tidigare varit där!!! De kan ingenting. De vet ingenting. De gör ingenting. Jag hetsäter inne på avdelningen och spyr lika mycket som hemma om inte mer för att jag äter mer för att visa att jag kan äta för att få åka hem. Det är bara destruktivt att komma dit och inse att jag kan lura dem att det inte finns någon hjälp för mig. De TROR att de hjälper mig bara för att jag går upp så jag kan åka hem. De vet INGENTING!!!

Min kropp är trött och jag blir tröttare för varje dag. Det är stor skillnad på hur mycket jag orkar när jag jobbar jämfört med hur det var när jag började för en månad sen. Jag tror inte de märker det för jag gör samma saker men förut var det med energi och glädje nu är det på ren trots för att jag ska visa dem att jag inte behöver läggas in. Ibland är det såklart fortfarande roligt men egentligen är jag för trött.

Helgen kommer bli hemsk. Det är massa vikarier som jobbar och de ordinarie är dem jag inte klarar av och som jag inte har något förtroende för. Dessutom kommer nog mamma någon dag och så måste jag visa alla personal och mamma att jag mår jättebra. Personalen för att de rapporterar till sjuksköterskan och mamma för att hon inte ska veta någonting och inte bli orolig. Umgänge med mamma innebär förmodligen lunch på stan:( Fattar inte hur jag ska orka med det mitt i allt. Jag vill bara lägga mig ner och sova tills mitt liv har ordnat upp sig. Jag vet att det inte kommer att förändras förrän JAG gör någonting åt det men jag vet inte om jag orkar mycket mer. Tanken på anorexicentret och behandlingshem får mig att fortsätta. Och anorexin, det är den som håller min kropp uppe. Jag är rädd för att om jag börjar på anorexicentret och de gör anorexin svagare så kanske jag rasar ihop, för anna som finns där inuti är så svag just nu.

Dagens siffror 36,5 kg

Än så länge är det en helt ok dag. Jag väger samma som i går och jag ligger precis på hektot vad som är ok för att jag ska få stanna hemma:) Inte för att jag skulle tala om för dem om jag gick under strecket men ändå. De tror att jag väger 37,5 kg. Det är bättre så för de kanske ser att jag går neråt och då kan jag hålla med och säga att jag gått ner till 37,2 eller något. Då kommer jag klara mig undan i flera veckor även om jag fortsätter neråt i vikt. Man får ju vara smart. Och; JA! Jag ljuger hela tiden. För att jag måste. För att anorexin får mig till det. Jag kan inte säga att anorexin tvingar mig för det är ändå slutligen mitt eget ansvar och jag vill inte skylla ifrån mig. Så är det iaf.

Som jag skrivit förut så fyller farmor år snart. 85! Jag mailade min syster om present i dag. Hon fixar en korg med lite godsaker i typ marmelad, choklad, och vad hon mer hittar på. Min uppgift blev att tillverka ett grattiskort. Jag gjorde alltid sånt förut men nu har jag inte orkat på länge. I dag gjorde jag iaf ett kort med scrapbooking och jag är riktigt nöjd. Nöjd med resultatet och nöjd med att jag klarade av att koncentrera mig de 45 minuter som det tog! Jag passade på när personalen var här och lagade min lunch då kan jag ändå inte hetsa.

Pappa ringde om kalaset i går. Åh, vad hemskt det kommer bli!!! Mina kusiner kommer och de bor ganska långt härifrån så det kommer bli fika – middag – kaffe. Första fikat tänker jag hoppa över, jag åker dit till middagen. Min faster skulle laga maten – potatisgratäng och något kött. ”Potatisgratängen kan du ju också äta om du tar med dig någonting att äta till.” Hm, kan det bli mycket värre??!?!! Jag tar med mig quornfilé och om jag har tur kommer jag undan med att äta sallad till. Kan ta lite potatissallad och smeta ut på tallriken så det ser ut som att jag ätit av den… Sen ska det vara efterrätt. Min andra faster gör ostkaka. OSTKAKA!!! Vet inte hur jag ska klara mig ur det. Kanske måste äta lite med någon jordgubbe till… Som om inte det vore nog så blir det självklart TÅRTA till eftermiddagskaffet. Och förmodligen massa bullar och kakor också. Detta kommer att bli en prövning kan jag säga. Det borde egentligen inte vara något jätteproblem för det skulle ju bara vara att säga nej tack till tårtan och bara dricka kaffe. MEN då kommer de titta och undra och sen prata om mig. Alltså äter jag för att visa alla hur frisk jag är. Korkat men jag har alltid gjort det och sedan har jag kompenserat för det en hel vecka efteråt. Jag ska försöka motivera mig att våga säga nej till någonting iaf. Jag behöver ju inte äta både ostkaka och tårta! Och förmodligen pratar de om mig ändå. Smink hjälper inte att dölja mitt äckliga ansikte just nu. Kroppen är det ingen skillnad på men ansiktet ser t.o.m. jag att det ser hemskt ut. De är vana att se mig underviktig men inte som nu. Jag brukar ligga på 42 kg. Det gör jag inte nu. Bra att vi inte pratar om jobbiga saker i vår familj. Jag kommer inte få några kommentarer där och vad de säger till varandra sen kommer jag ändå aldrig få veta så varför ska jag bry mig?!

Vågade säga till pappa att jag inte ska köra så mycket bil just nu. Han vet att jag gått ner men tyckte nog att det var korkat att de tycker det är bättre att jag går och handlar än tar bilen som ju tar mindre energi för mig, haha. Han har ju rätt egentlligen men det handlar snarare om att jag inte har så bra reaktionsförmåga när jag är så här underviktig. Fick jag avgöra själv skulle jag nog köra ändå. Kör nästan aldrig om jag inte ska hem till mamma eller pappa dit det är några mil. Men personalen kanske tar upp det med min läkare om jag kör och jag har blivit varnad tidigare att de kan dra in mitt körkort och det är det verkligen inte värt!!! Får väl ta bussen till farmor så får pappa hämta mig vid närmsta station, en mil från där de bor. Alltså på landet. Skulle aldrig klara att bo så – det går en buss om dagen och det är skolbussen!!!

Resten av den här dagen blir det hets, dator och en promenad till.

Dagens siffror 36,5 kg

Jag har svårt att sammanfatta hur dagen har varit men jag tror mestadels bra. Mina tankar hänger inte riktigt med. Jag har jobbat, det var roligt som vanligt men jag var ganska trött i dag. Som tur var stod jag ensam och skar till planscher nästan hela dagen så jag behövde inte anstränga mig och vara social. Promenaderna har varit ganska bra men det är sjukt kallt ute så jag har på mig fleecejacka, tjock täckjacka, halsduk, vantar, benvärmare, stövlar! Men här har det iaf inte snöat som det gjort på andra platser i Sverige i dag! I morgon är jag ledig och om jag är lika trött i morgon är det skönt att slippa bry sig om att se ok ut och hålla skenet uppe. Jag får ju göra det en del ändå när personalen är här men inte som om jag är på jobbet. Jag känner mig lite stressad hela tiden. Det är saker jag borde ta tag i men inte orkar. Och inte hinner, för jag måste ju ha mina timmar med hetsätning. Jag har fortfarande inte skickat iväg mailet till psykiatrikern men ska göra det i morgon. Hon jobbar inte förän på torsdag nästa gång så jag hinner. Hoppas även hon säger ja!

Ett kort inlägg för jag är egentligen för trött för att sitta här.

Jag fick svar från psykologen på anorexicentret och jag kommer få en tid till henne. Jag blev glad och rädd och massa andra känslor som jag inte kan sätta ord på. På något sätt kommer jag få hjälp. Snart.

Promenaden i kväll var jobbig. Den som brukar vara det bästa på hela dagen. Jag mådde inte bra. Vet inte om det var ångest eller fysiskt. Jag blir rädd ibland att jag inte ska hålla ihop. Att jag ska falla. Att någonting händer som leder till att jag blir inlagd. Om det är något fysiskt eller psykiskt spelar ingen roll för även om jag hamnar på medicinavdelningen till att börja med så bir det alltid psyk efteråt innan jag får åka hem. Fasa är att hamna där!!! Jag har skrivit ett mail till psykiatrikern men inte vågat skicka iväg det än. Tänk om hon säger nej. Men psykologen sa Ja:)

Dagens siffror; 36,7 kg

I går skrev jag ett mail till min fd psykolog på anorexicentret. Jag kommer förmodligen ångra det men jag har haft en helt överjävlig helg och jag orkade inte kämpa längre. I dag är det något bättre… Jag pratade med min kontaktperson och sa att jag skrivit mailet, men inte skickat det. Hon sa att jag skulle skicka det och att hon ska försöka se till att jag kan få bättre hjälp, men att första steget ändå måste vara att kontakta anorexicentret. Nu är det gjort.

Min kontaktperson sa också att det inte är helt omöjligt att få komma till ett bra behandlingshem och att hon ska hjälpa mig att kämpa för det men att det förmodligen kommer ta ganska lång tid och just nu finns inte den tiden, jag kommer behöva hjälp innan dess och då kanske anorexicentret kan vara ett alternativ under tiden bara för att jag ska slippa bli inlagd på psykavdelningen. Det argumentet köpte jag. Det är många tankar som rör sig i huvudet nu. Vad vill jag egentligen? Kommer jag kunna gå med på deras krav, för jag antar att krav kommer att ställas på vad jag ska äta och förmodligen på viktuppgång. Skrämmande! Jag är också rädd att de ska säga att ”Nej, vi kan inte hjälpa dig.” Jag vill att de ska svara typ nu, samtidigt som jag hoppas att det dröjer innan jag får komma dit. Min vikt går ju åt det håll jag vill. Ska jag då frivilligt vända vikten uppåt? Jag klarar precis av att äta det som står på min matlista. Ska jag då frivilligt börja äta mycket mer? Det här är inte lätt, det är omöjliga beslut att fatta för någon som inte ens kan bestämma sig för vilka strumpor hon ska ta på sig på morgonen:)

Jag visade fotot på mig (det som ligger här på bloggen) för min kontaktperson. Hon sa att om läkaren såg det kortet skulle han nog tänka om och lägga in mig innan jag går ner det sista kilot. Bra då att läkaren INTE ser det kortet! Jag själv ser bara tjocka armar och magen som hänger över byxkanten.

Den här dagen är helt tom som vanligt. Längtar tills i morgon när jag ska jobba. Jobbet är kul men jag vet inte hur länge till min kropp kommer orka. Jag blir hela tiden tröttare och får mer värk. I dag har jag iaf kunnat sova länge, gick inte upp förrän halv åtta! Promenaden var inte särskilt skön, det är verkligen höst ute nu. Regn och blåst och löv som virvlar i luften. Det är fint ute men regnet gillar jag inte.

Jag har egentligen inte så många anorexi-symptom. Jag har lite lanugohår på ryggen och kinderna men inte mycket. Jag fryser inte mer än vanligt. Jag klarar av att sitta stilla ganska långa stunder. Jag äter maten utan att få jättemycket ångest. Mina blodprover visar att värdena är helt ok. Mitt hjärta och min puls är ok. Blodtrycket är lite lågt men inte så det är farligt. Jag är helt enkelt en ovanligt frisk och tjock anorektiker…

Just det, någon frågade vilken hjälp jag fått tidigare på anorexicentret. Jag har gått i samtal hos psykolog. Jag har gått lite i dagverksamheten men jag har aldrig fått gå fullt ut utan kanske bara en dag i veckan och det räcker inte! De har ingen dygnet-runt-vård i mitt landsting utan det är dagvården och den håller på mellan 8-14 må-fred. Alldeles för mycket tid hemma själv för att jag ska klara det. Jag har även träffat en sjukgymnast för kroppskännedom och en dietist. Det har varit ganska bra men jag är ju fortfarande lika sjuk så jag vet inte om det har hjälpt i längden… Nu vet jag inte vad de kan hjälpa mig med OM de kan hjälpa mig överhuvudtaget.

Dagens siffror; 37,0 kg

Jag har ont i benen i dag och svårt att böja och sträcka mig. Anorexi-värk helt enkelt. Promenaden var skön i dag, ville inte komma hem igen. Jag har både i går och i dag hetsätit på morgonen och det har jag inte gjort tidigare. Har försökt att inte göra det på förmiddagarna och absolut inte innan frukost men… Det är många timmar innan frukost när jag går upp vid halv fem och äter frukost vid nio!

Promenaderna är min tid att rensa huvudet. Jag hinner tänka så mycket. Ibland bra och ibland dåliga saker. Just nu handlar det mest om att försöka få någon hjälp på något sätt. Men jag vet inte vad som är bäst. Att kontakta ätstörningsenheten här i stan, där jag har gått länge tidigare men som inte har kunnat hjälpa mig. Men varför skulle det bli bättre den här gången. Eller försöka kämpa för att få en remiss till Varberg eller Mando. Men det är inte lätt. Landstinget går inte med på det så den enda vägen är väl genom kommunen… i så fall behöver jag hjälp med att skriva en ansökan och då måste jag ta upp det med min kontaktperson. Jag vet inte.

I dag händer det inte heller något särskilt. Nu ska jag äta frukost. Ciao!

Jag vet ärligt talat inte om jag orkar mycket längre. Just nu tar det för mycket energi bara att stå ut med dagen. Jag hetsar en del då försvinner tankarna men kroppen är långt ifrån stark. Snart är det promenad – jag vet inte hur jag ska ta mig runt men det kommer att gå, det går alltid. Jag hoppas det är en bättre dag i morgon. Någonstans vet jag att det finns dagar som är lite bättre men det är svårt att tänka så när hela tillvaron är ett helvete. Jag vill ha hjälp. På något sätt. Men även om jag skulle orka kämpa för att få det är det nog hur lång väntetid som helst så det känns meningslöst. När jag väl kommer dit kanske jag har tröttnat för länge sen. Eller blivit fet så jag inte vill bli friskare längre. Jag vill ju egentligen inte upp i vikt, jag vill kunna sluta hetsa och jag inser att jag måste upp på normalvikt om jag ska kunna bli helt frisk. Är det priset jag måste betala så är jag beredd att göra det men då måste det vara med hjälp av någon som verkligen kan hjälpa mig hela vägen och som inte släppr taget bara för att de är nöjda med vikten. ALL anorexi måste vara helt borta innan de överger mig. Men det är väl bara en utopi, jag kommer aldrig hamna i den situationen. Frågan är om jag kommer leva hela mitt liv så här, om jag svälter ihjäl på vägen eller om jag helt enkelt tar livet av mig innan dess. Just nu vill jag inte leva men jag kommer inte göra något för att dö. Det har jag varken kraft eller mod till just nu. Jag fortsätter väl så här en dag i taget…

Märkligt att varje gång jag motionerat mycket mer än vanligt så går jag UPP i vikt dagen efter. Varför? Min teori är att musklerna blir svullna eller att jag samlar på mig vätska. Vad tror ni???

Ännu en trött dag. Nu är det ok men när jag vaknade på morgonen vid halv fem så var jag helt slut ändå kunde jag inte slappna av och ligga kvar i sängen. Jag orkade dock inte gå ut direkt utan satten mig vid datorn någon timme sen blev det promenaden. Jag klarade av att inte handla någon hets-mat i går. Jag hade en del hemma men det brukar gå åt ändå. I dag tänker jag också försöka att inte handla. Har handlat veckans ”riktiga” mat på Maxi med personal. Om jag inte hetsade så mycket skulle jag vara rik för veckans matkostnad blev 105:-!!! Jag var tvungen att öka någonting på matlistan den till nästa vecka men jag fick välja själv VAD jag skulle öka så jag la till 6 cm gurka i stället för 4 cm, det blir inte många kaloriers ökning men de blev nöjda:)

I dag ska jag inte gå så mycket. Det var för hysteriskt i går och jag får bara värk i kroppen. Det får räcka med mina två långpromenader. Om jag börjar öka kommer det att bli tvång och då kan jag inte minska sen. Det mår jag bara dåligt av! Jag vill prata med min kontaktperson om behandlingshem men jag vågar inte. Jag vet inte vad jag är rädd för egentligen? Att hon ska tänka att jag inte är värd det att hon ska säga att jag ska kämpa bättre själv… Det har varit lite mindre hets de senaste dagarna, mest för att jag mår illa och då vill jag inte. Vet inte varför jag mår illa, ångest?

Jag oroar mig för farmors födelsedag som är i slutet av oktober. Jag kommer bli tvungen att äta saker som jag inte vill. Så vet jag inte hur jag ska göra med bilkörningen. Jag får egentligen inte köra när jag väger så här lite men det går ingen buss dit och jag vill inte behöva erkänna för dem att jag är för sjuk för att köra. Jag vet inte vad de ser när de tittar på mig men de är väl vana vid hur jag ser ut och med kläder är det kanske ingen skillnad även om jag gått ner i vikt??? Det är så svårt att veta vad andra ser när de visar ”hänsyn” genom att inte säga något alls. Hur dumt är det att oroa sig för det nu?! Det är ju flera veckor kvar…

Jag ska snart äta lunch och jag vill inte. Jag vill helst bara vara ensam. Jag blir så trött på att personalen kommer hela tiden. Jag kommer iaf få ta bort vilan från nästa vecka. Jag måste få vara mer ifred! Jag oroar mig för mycket för vad personalen tycker om hur jag ser ut. Ser de hur fet jag har blivit? De skulle ju aldrig säga det i så fall! De säger absolut ingenting.

I bland tänker jag att jag ska ta kontakt med ätstörningenheten igen. Det har inte hjälpt tidigare men där fattar de iaf hur jag tänker och vad anorexi är. Men jag vet inte hur de skulle kunna hjälpa mig och det är svårt att gå dit igen. Jag är rädd för hur jag ska hantera att träffa alla SMALA anorektiker. Och jag har för lätt att bli ”beroende” av dem som vill hjälpa. Nu har jag ingen jag anförtror mig åt och på ett sätt är det bra för allt hänger på mig men det är tomt och ensamt att inte ha någon som förstår. Men finns det någon som oroar sig så är riskerna större att jag så småningom blir inlagd igen och det vill jag inte riskera.

Alldeles för ofta tänker jag att det bästa vore om jag helt enkelt svälter ihjäl. Men det kommer inte att hända. Det finns för många runt omkring mig som skulle låsa in mig innan dess och tvångsmata om jag inte äter själv. Dessutom har jag ju som läkaren sa ”en kropp av järn” som verkar tåla allt. Och det är inte lite jag har utsatt min kropp för genom åren!

Ok, jag är sjukt trött i kväll så vi får väl se hur mycket jag orkar skriva…

Dagens siffror; 36,4 kg

Tack för alla snälla kommentarer till foto-inlägget, jag blev glad av att läsa dem!

Det har blivit för mycket promenerande i dag. 4 timmar. Kaffe på stan med kompis var kul. Pratade kanske för mycket? Kroppen skakar och jag svettas och fryser om vart annat. Yr ibland. Promenaderna har varit bra i dag och det har varit skönt att gå.

Jag orkar inte skriva mer i dag. Återkommer i morgon…

Dagens siffror 36,8 kg, BMI 13,5

I dag har jag jobbat. Det var kul som vanligt:) Sen när jag kom hem var jag ute i trädgården. Vi grävde upp nästan hela stora landet, det var jobbigt men roligt. Jag var helt slut sedan och alldeles yr och skakig men efter middagen blev det lite bättre och jag orkade gå min vanliga runda. Jag gick själv i dag också jag vill inte gå med vikarier som jag inte tror kommer orka gå något sånär snabbt. I helgen blir det bra, det är personal som jag gillar hela helgen – skönt!

I morgon ska jag gå och fika med en kompis, det blir bara kaffe och prat så det blir nog bra. Det kommer bli en extra promenad eftersom vi ska ses på stan. Länge sen jag träffade henne så det finns nog en del att prata om hoppas jag.

Helgen är tom i almanackan än så länge. Får väl se om jag hittar på något eller bara är.