Jag vet ärligt talat inte om jag orkar mycket längre. Just nu tar det för mycket energi bara att stå ut med dagen. Jag hetsar en del då försvinner tankarna men kroppen är långt ifrån stark. Snart är det promenad – jag vet inte hur jag ska ta mig runt men det kommer att gå, det går alltid. Jag hoppas det är en bättre dag i morgon. Någonstans vet jag att det finns dagar som är lite bättre men det är svårt att tänka så när hela tillvaron är ett helvete. Jag vill ha hjälp. På något sätt. Men även om jag skulle orka kämpa för att få det är det nog hur lång väntetid som helst så det känns meningslöst. När jag väl kommer dit kanske jag har tröttnat för länge sen. Eller blivit fet så jag inte vill bli friskare längre. Jag vill ju egentligen inte upp i vikt, jag vill kunna sluta hetsa och jag inser att jag måste upp på normalvikt om jag ska kunna bli helt frisk. Är det priset jag måste betala så är jag beredd att göra det men då måste det vara med hjälp av någon som verkligen kan hjälpa mig hela vägen och som inte släppr taget bara för att de är nöjda med vikten. ALL anorexi måste vara helt borta innan de överger mig. Men det är väl bara en utopi, jag kommer aldrig hamna i den situationen. Frågan är om jag kommer leva hela mitt liv så här, om jag svälter ihjäl på vägen eller om jag helt enkelt tar livet av mig innan dess. Just nu vill jag inte leva men jag kommer inte göra något för att dö. Det har jag varken kraft eller mod till just nu. Jag fortsätter väl så här en dag i taget…
oktober 10th, 2009 at 6:40 e m
I Varberg finns det mycket bra hjälp.
Vet inte vart du bor å så men tänkte att det är värt att nämna.
MVH Madeleine
oktober 11th, 2009 at 12:57 e m
Åh vännen! Jag har varit precis (kan ju aldrig vara PRECIS, men du förstår vad jag menar) där du är just nu. Jag hade din vikt och är lika lång som du då lades jag in på Lpt. Fattar inte varför personalen inte tagit kontakt med någon som kunnat få dig inlagd på Lpt för länge sen! Du kommer i alla fall hamna där snart om ingenting händer.
Jag har alltid varit otroligt omotiverad, inlagd fem gånger, varit på sjukhus, akut, psyk, Lpt, olika behandlingshem… Senast var jag inlagd i ett år och kom upp till bmi 19 igen, men efter utskrivningen förra hösten så gick vikten ner. Jag var inte tillräckligt motiverad så sjukdomen var fortfarande en del av mig, trots att jag gått upp så mycket i vikt.Jag tänker också att jag vill bli frisk, men INTE gå upp i vikt!!
Så innan sommaren hade jag gått ner rätt mycket och förstod att jag KAN inte göra mig av med sjukdomen. Då tänkte jag ”Jaha, allt kommer bli som vanligt – jag går ner ännu mer och bli inlagd under sommaren”, ”Hur kommer mitt liv se ut efter sommaren? osv.
MEN, av en ren slump, så träffade jag en kille som jag idag har varit tillsammans med sedan dess. Han förändrade hela mitt jävla liv. Han hade någon slags förmåga att få mig att gå upp i vikt, utan att göra något. Bara för att jag kände att jag äntligen hade något som gjorde vissa dagar lättare att leva.
Under alla dessa år har mitt liv kretsat kring att gå ner i vikt, hetsäta, kräkas, smyga, ljuga, skära och allt sådant. Jag har aldrig någonsin gått upp i vikt själv. Dom enda gångerna har varit på behandlingshem och liknande, dock alltid dalat efter utskrivning. Men sen jag träffade honom har min vikt gått upp av sig själv. Inte allt, men lite grann.
Det jag vill säga med det här är att det är svårt att bli frisk från anorexin (och bulimin) när man samtidigt lider av depression. Vissa mår dåligt som lågviktiga, men det försvinner när de gått upp i vikt och är friskare i ätstörningen. Andra är deprimerade oavsett vilken vikt man har. Jag såg ju på det som ”Varför ska jag bli frisk när jag ändå vill dö?”
Du kommer hitta någonting som får ditt liv att ljusna, men du kommer troligen inte hitta den i det skick du är i nu. Någon dag när du minst anar det kommer du hitta lite livsgnista och vikten kommer inte vara lika centrerad. Jag är fortfarande sjuk, hetsäter och kräks ibland, men jag kan acceptera att jag gått upp 5kg bara under de månaderna jag träffat honom. Nu har en hel värld öppnats för mig och jag ser och upplever saker i mitt vardagliga liv som jag aldrig varit med om förut.
Jag tror verkligen på dig. Jag VET att du kan. Du kan alltid ge livet några chanser, innan du bestämmer dig för att leva ett liv i mat, spyor, vikt och promenader. Du kan bli den du vill, tänk på det!
oktober 12th, 2009 at 11:07 f m
Jag vet inte om du får svaret, gissar att din mailadress inte finns? Men jag vill ändå försöka.
Tack för din kommentar. Den ger hopp.
Jag hade förmodligen varit inlagd på LPT om jag inte haft min medicinläkare som har koll på mn fysiska hälsa. Han tar ansvaret och kollar upp med prover. Han har dock satt en gräns på 36,5 kg, går jag under den blir jag inlagd och då blir det LPT. Jag har varit inlagd massor av gånger men det har inte hjälpt mig ett dugg och det vet personalen i mitt boende om, det är därför de går med på att försöka lösa det hemma. Jag har mer matstöd här än vad jag får om jag blir inlagd på psykavdelningen. Jag är inte deprimerad och jag mår bättre när jag väger lite mer. Me har inte varit uppe på en normalvikt på många år. Jag försöker få hjälp på olika sätt men det är svårt att hitta rätt hjälp. Jag vill få komma till ett behandlingshem där de inte släpper taget och där jag inte kan dupera dem, vilket jag är väldigt bra på:S Men det verkar vara omöjligt. Jag tar en dag i taget och det går tack vare hetsen, den hjälper mig att stå ut med dagarna. Hade jag obegränsat med pengar skulle jag förmodligen inte tycka att det var något stort problem, men nu är det inte så. Och det går inte att leva normalt med de rutinerna jag har nu. Kroppen kommer inte heller orka hur länge som helst.
Jag har skrivit ett inlägg om det, jag tror jag är asexuell – jag vet inte om det beror på anorexin eller om det alltid har varit/kommer att vara så så pojkvän är inget jag klarar av att ha även om jag önskar ibland att jag vore ”normal” även på det området. Att inte vara ensam jämt. Men jag är väl van, skulle nog inte klara av att leva tillsammans med någon.
Jag vill inte dö. Inte egentligen. Men jag vill inte leva på det här sättet.