Jag har fixat pass i dag. Det närmar sig och börjar kännas som verklige att jag verkligen ska åka. Inte förrän i juni men ändå. Jag har alltid varit för sjuk för att få följa med när kompisar eller familj har rest. Alltid varit på sjukhuset. Nu är det min tur!
Gjort av med över 1000:- i dag bara sådär. Pass: 400:-, bensin 350:-, kattsand 200:-, mat 90:- Jag förstår inte hur det är tänkt att man ska klara sig på existensminimum och försöka leva något sånär normalt liv. Okej, den här månaden har jag tankat då får jag leva på soppa till nästa månad… Det är tillräckligt jobbigt utan att behöva ha ångst för pengar hela tiden!
Tog bilen till polisen och till affären, skulle ju tanka och kan inte bära hem 12 kg kattsand! Borde ut en sväng och gå men det är så blött och slaskigt ute. Ska ringa och se om min kompis är kvar på itva och om hon vill ha besök.
I dag är det bra personal. Dumt bara att det innebär att jag måste äta. Har ätit ½ port gröt och en mango i dag. Blir soppa i kväll. De vill att jag ska vila 30 min när de sitter i lägenheten för att jag ska varva ner. Jag har så svårt för det ligger bara och väntar på att de ska gå så jag kan gå upp igen. Nu har det fått för sig att det vore bra om jag tog vb medicin innan så jag verkligen kan varva ner. Vill inte det! Vill inte vila överhuvudtaget! Får se hur det blir…
februari 23rd, 2009 at 3:23 e m
Det är tråkigt när hela ens värld består av vårdpersonal. Men det är ju inte konstigt att det blir så, när de låser in en på psykavdelningar och förvarar en där. Ibland kanske det är nödvändigt, för att hindra människor från att ta livet av sig. Men det är knappast nödvändigt när man har ångest eller äter för lite. Då är det behandling som behövs, och behandling får man ute i livet. Om du förstår hur jag tänker. Man kan aldrig må bättre psykiskt genom att sitta instängd på en avdelning. För att må bättre måste man ha människor omkring sig som bryr sig för att de vill, inte för att de är tvingade. Tyvärr tvingar sjukvården oss att se på personal som våra enda vänner, då vi inte har möjlighet till att skaffa några i verkligheten. Kanske lite väl hårddraget här, men jag tror du fattar galoppen. Och du, det är aldrig för sent!
Kram
februari 23rd, 2009 at 5:52 e m
Jag känner så väl igen det med att aldrig kunna följa med någon ut och resa och sånt, men glad för din skull att du ska göra det
Kommer bli bra tror jag!
Kram