Ja, vad ska jag säga… I dag var det utvärdering och fortsatt planering på anorexicentret. Jag får inte gå i dagverksamheten. Jag får inte någon samtalskontakt. Personalen ska få handledning av anorexicentret på deras personalmöte någon gång i slutet av januari. Jag kommer få en tid till dietisten för att se om min mage klarar den här matlistan. Och nya prover ska tas i januari. Jag är ledsen och trött. Det här kommer inte hjälpa mig. Den här svängen har jag gått förut. Till ingen nytta. Jag måste klara det själv igen. Jag får matstöd av personalen – rättare sagt jag är tvungen att släppa in personalen i mitt hem 8 timmar varje dag oavsett om det är personal som fungerar eller de tre jag får ångest bara av att se på. Om jag inte gör det blir jag inlagd. Jag vet inte vadsom är värst. Kanske lika bra att låta dem lägga in mig, då kan de inte hota med något mer och på avdelningen behöver jag ju inte äta. Men jag ska vara hemma över jul först sedan vet jag inte. Jag vill inte mer. Jag vill inte ha deras sk ”behandling”. Jag kommer inte få deras psykiatriker som läkare heller utan måste vända mig till psyk för att få en läkare som kan skriva ut mina mediciner. Men jag vägrar träffa någon läkare där så jag skiter väl i medicinerna. Nu är min kraft och motivation definitivt borta. Jag är inte anorektiker jag är psykfall och kommer alltid vara det. Det är meningslöst att försöka hjälpa mig för jag är för sjuk… eller nåt. Jag frågade om hon tror att de kan hjälpa mig och hon sa att det är klart att de kan ”Det vet du väl!” Hallååå, om jag visste det skulle jag väl inte behöva komma tillbaka, då skulle jag vara frisk nu, eller hur!!!
Jag har en julklapp till jag vill köpa men jag får inte åka in till stan för jag hinner inte det mellan två måltider och då blir jag inlagd på psyk! Det här är helt jävla sjukt. Jag får säga att jag tar en tidigare buss hem till mamma på onsdag och släpa med mig grejerna till stan först om jag ska kunna köpa den. Jag blir så arg. Hur tror de att jag ska orka om jag inte får göra någonting jag tycker är roligt också?
I eftermiddag jobbar ett pucko och jag måste öppna och vara trevlig mot henne under tre måltider plus tiden det tar att laga maten och en halvtimme efter varje måltid. JAG ORKAR FAN INTE MED DET HÄR!!!!!! Vet inte men att ta livet av sig börjar bli mer och mer lockande för varje dag. Det finns inget som kan göra det lättare och ingen som kan hjälpa mig.
FANfanFANfanFANfanFANfanFANfanFAN
december 21st, 2009 at 4:38 e m
Jag har oxå personal m vid måltider var tredje timme. Jag vet hur svårt dt är att hinna ngt där emmellan, helt sjukt.
Har ibland försökt att vägra att äta ngt mål men då blir d ännu mer som klister på en…. *suck*
Jag vet ju inte hur d tänker på den anoreximottagningen du är på o hur d förklarar o motiverar sitt agerande men utifrån dt du skriver så blir jag så UPPRÖRD! O jag är nog verkligen inte dn enda att bli dt.
Försök ta väl hand om dig!
december 21st, 2009 at 10:17 e m
Usch vad jobbigt… På ett sätt tror jag faktiskt du skulle få ut mer av slutenvård, fast det är jobbigare.. Men dedär verkar inte alls funka. Kramar till dej ! <3
december 21st, 2009 at 10:37 e m
Herregud, vad fan är det här?! Hur tror dem att du ska kunna ha motivation och bli frisk på det här sättet?? Varför får du inte medverka i dagvården för?`Dem måste ge dig hjälp, tror dem själva på att du ska må bättre på detta sättet? Det är helt sjukt, Anna varför letar du inte på internet efter ett bra ställe någonstans i Sverigen där du själv kan lägga in dig? Jag vet att du inte vill det men för att du ska få en bättre chans så kanske det hade varit bra. Jag menar om du gör ett enda snedsteg blir det psyk igen vilket inte kommer hjälpa dig ett dugg och så som du kommer få ha det nu kommer bara få dig att må ännu sämre :S Detta är förjävligt!
Om man ber om hjälp får man aldrig hjälp, helt sjukt!!!!! Vad säger din kontakt person som du tycker är okej om detta? Har hon inget emot detta lr någon annan tanke på vad man kan göra? För detta funkar ju inte :/
Åh vad jag tänker på dig, du har inte svarat på mina kommentarer på ett tag men det är okej, jag fattar att du inte orkar!
Massa kramar!!!!
Du får inte ge upp och du ska definitivt INTE ta livet av dig, du får inte!