Jag vet inte hur mycket längre jag orkar. I går var vi på sjukhuset. I dag har jag ätit alla måltider hittills. Ville hoppa över middagen. Det blev för mycket på en gång och i går blev det bara en måltid på hela dagen man kan inte öka hur mycket som helst på en gång men då hotade de med inläggning och ringde sjuksköterskan och det blev totalt kaos. Det slutade med att jag åt den jävla maten med tårarna sprutande under hela måltiden. Allt är försenat som vanligt och nu är det mat igen om fem minuter. Jag får inte gå mina promenader heller för de är rädda för att jag ska falla ihop ute. Förstår inte varför allt har blivit såhär helt plötsligt, jag äter ju mycket mer nu än innan jag fick kontakt med anorexicentret och då var det ok med promenader och äta enligt min gamla lista på 400 kcal, vad har ändrats egentligen??? Jag ÄR trött. Men det kunde jag väl vara förut också, eller? Fick de inte se det då? Nu kommer jag inte undan deras blickar. De är i min lägenhet 8 timmar varje dag när jag har alla måltider! Det orkar jag inte heller med, att inte få tid att vila. Nu måste jag se till att hetsa de få timmarna jag är själv för utan hets håller jag inte ihop då blir det för mycket ångest.
I går lovade jag läkaren att jag skulle följa matlistan hela dagen i dag, annars skulle jag inte få åka hem, det hade jag glömt och jag hade nog hoppats att de inte skulle vara så hårda men nu ger de inte med sig det minsta. Egentligen är det bra. Det är det jag behöver men det är för jävla jobbigt och jag är livrädd hela tiden. Jag är rädd för maten och viktuppgång. Jag är rädd att falla ihop och jag är rädd att inte kunna hantera ångesten så jag måste bli inlagd.
Vi hotade varandra. De hotade mig med inläggning. Jag hotade med att aldrig mer öppna för dem och att ta livet av mig om jag blev inlagd. Moget, eller hur. Så jävla ledsen bara. Och ett tag till och med arg tror jag.
Det har blivit flera små fel i dag och det rör till det för mig. Frukosten, inget smör. Mellanmål; fruktsoppa i tallrik när det ska vara glas och ½ dl keso i stället för 1 msk. Lunch; fel sorts grönsaker, såna jag inte får äta… Bagateller för andra, orsak till kaos och panik för mig.
Nu är det gröt. God natt så småningom.
december 19th, 2009 at 11:44 e m
å älskade vännen.. fina du.. jag läser din blogg och jag känner så mycket med dig men jag vet inte vad jag ska skriva. orden räcker inte till. jag vill komma och ta dig från allt, hjälpa dig in i det friska, trolla bort allt hemskt, all ångest.
du skriver ”nu ger de inte med sig det minsta. egentligen är det bra. Det är det jag behöver/../” det gläder mig att du har den insikten kvar, försök lyssna till den. jag älskar dig, fina… jag kommer och hälsar på dig i slutet av januari, får jag det? Håll ut. Du klarar det här. Det är som jobbigast i vändningen, du vet det, du har vart här förut. Men det blir bättre. <3 KRAM
december 20th, 2009 at 12:06 f m
Hoppas du kmr få en hjälp som passar dej, du e värd att bli frisk. Tänker på dej, kram <3
december 20th, 2009 at 12:21 f m
Anna då
Varför blir det så här? Det känns som den lilla kämparglöden du faktiskt hade innan du började på dagvården har försvunnit :S Det skrämmer mig, du ska inte bli inlagd men som du själv säger så är det nog inte långt i från nu :/ Jag tror att det som har gjort att det blivit så här är att dem krånglar en massa på anorexicentret varför kan dem inte bara försöka ge dig hjälp så du kan fixa detta? Du kan inte fixa det själv. Du får inte ge upp! Jag oroar mig så mkt för dig ska du veta, och tänker på dig för den delen oxå.
Åh önskar jag kunde göra något för att hjälpa dig!
Massa värmade kramar
december 20th, 2009 at 6:37 f m
Tack! Det är klart du får komma och hälsa på i januari!