Jag har så mycket olika tankar i huvudet nu så jag vet inte hur jag ska kunna reda ut dem. Det har varit en bra dag. Även om herr anorexi är asförbannad på mig och mamma och hela världen.

Jag har världens bästa föräldrar. De har verkligen inte förtjänat en sån här dotter! Jag har skadat dem på så många olika sätt. Ju mer jag förstår om mig själv desto mer inser jag att jag inte har rätt att leva. Men om jag dör så gör jag dem ännu mer illa. Det enda sätt för mig att betala tillbaka något av allt jag fått är att bli frisk och ta tag i mitt sätt att hantera saker och mitt sätt att vara på, försöka bli en bättre människa. Det kan jag inte bli genom svälten. Jag orkar inte tänka på vad jag utsatt mina föräldrar för för då går jag sönder av skam och självförakt och sorg. Det enklaste sättet att döva de känslorna på är genom att stänga till det inre rummet och ständigt vara igång. Hetsäta, handla, motionera, hetsäta igen osv. Det är det jag har ägnat kvällen åt. Liksom alla andra kvällar. Orkar inte tänka. Orkar inte kämpa. Orkar inte ta tag i mitt liv.

ABC gör mig inte bättre. Det är jag som måste göra mig bättre.Jag vet inte ens om de kan hjälpa mig. Det är så mycket de inte vet. Så mycket jag har ljugit om i terapin. Jag kanske blir ännu sjukare där. Inte fysiskt men psykiskt. Jag måste bli oberoende av andra och på ABC blir jag tvärtom mer beroende av bekräftelse från andra. Jag såg ett utdrag på nätet från ”Fråga doktorn” om en f.d. anorektiker (avsnittet finns på SVT play), det handlade om att man måste lära sig att bekräfta sig själv i stället för att hela tiden söka bekräftelse från andra. Det tog ett tag för mig att ta till mig det men det är verkligen så det är för mig, jag måste hela tiden få bekräftelse från andra. Det är nog mitt största problem. Det är det alla mina självskade-handlingar egentligen har handlat om. Det var så min sjukdom började. ”Se mig, tyck om mig!”

I kväll såg jag ett annat program på TV, jag som inte sett på TV på många månader klarade att se ett helt program och dessutom vara ganska koncentrerad även om jag hade ångest hela de 45 minuterna programmet varade. Jag är dock osäker på om ångesten berodde på att jag satt stilla, att jag ätit för mycket under dagen, att jag hade alla dessa tankar eller om programmets innehåll. Men jag stod ut och såg klart programmet. Det var ”Kalla fakta” och det handlade om självskadetjejer och en anorektiker som varit/är intagna med tvångsvård på rättspsykiatrisk avdelning. Jag var en gång nära att hamna på en sådan men klarade mig undan. Att jag inte kommit dit beror främst på att jag var så ung när jag blev sjuk och att jag fick stanna på BUP även efter att jag fyllt 18. Jag var där tills jag var 20 år och jag är övertygad om att hade jag hamnat inom vuxenpsykiatrin tidigare så hade jag slutat på rättspsyk. Jag vet inte om det hade gjort någon skillnad för min del men jag är tacksam över den vård jag kunde få på BUP och att de sedan hittade ett behandlingshem för mig. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här men jag blev berörd och ledsen när jag blir påmind om hur livet varit och fortfarande är. Jag har tagit mig ur det värsta, kanske, nu är det en annan typ av helvete jag befinner mig i. Jag undrar om jag har rätt till vård på ett behandlingshem för svårt sjuka anorektiker. Är jag inte för frisk för det? Jag har aldrig vägt 26 kg som tjejen i programmet (hon är nu på Stockholms center för ätstörningar). Jag vet ju egentligen mer om mig och min sjukdom än någon annan och hur ska någon utifrån kunna göra mig friskare. Allt ligger ju redan hos mig. Vad har jag för rätt att ta en plats från någon annan som är sjuk ”på riktigt”? Som ”bara” har svår anorexi och inte som jag som skadat så många människor på vägen och ”tvingat till mig” vård. Som inte har hjälpt…

Mer om hur dagen har varit kommer i morgon det orkar jag inte i kväll men kände att jag behövde skriva ner lite tankar. Jag måste komma på något bra sätt att förmedla till mina föräldrar hur mycket jag älskar dem och låta dem veta hur tacksam jag är!