Det har varit en riktigt hemsk dag  och jag har hetsat massor och jag träffade en kompis och fikade, massor, det var ju ändå kört:S Vet inte om jag kan vända det här men det är bara två dagar sen ska jag iväg med mamma och syrrorna några dagar och då måste det ju gå bra. Träffade ju som sagt en kompis i dag och jämfört med henne så är mitt liv en dans på rosor. Hon är sjuk ”på riktigt” går på dialys tre gånger i veckan och har hur mycket komplikatioer som helst. Väntar på transplantation som inte kommer att bli av förrän om tre år och hon har haft det så här i många år redan. Hon kan inte göra någonting pga trötthet, illamående, infektionsrisk osv DET är inget liv! Jag kan inte klaga på något jag påverkar helt själv. Jag skulle kunna bli frisk om jag verkligen bestämde mig för det. Att trotsa anoreximonstret och inte vara rädd för att väga lite mer. Egentligen, vad gör det om man är lite mullig? Om man trivs med livet?! Jag vet att jag inte skulle fixa det hela vägen och jag är inte redo att försöka men jag kan heller inte klaga för det är mitt val att leva så här.

I morgon är det praktik, skönt att göra något vettigt och komma hemifrån men ha en aktivitet som för en gångs skull inte involverar mat! Onsdag fm är det kompisfika igen sen åker jag hem till mamma på eftermiddagen och sover där för vi åker tidigt på torsdag morgon. Ska bli kul och fram till i dag har jag verkligen sett fram emot det. Nu är det jävel-ångesten som hindrar mig.

Jag har ätit mycket och jag har kräkts mycket men jag har också gått mycket och det är bra. Nästan fyra timmars promenerande har det blivit.

Nu måste jag visa mig för personal-puckona så de ser att jag mår bra trots att jag inte tar emot något stöd i dag. Ha en bra kväll!