Fick en fråga om jag kan skriva lite mer om mig och varför jag fick anorexi. Svar kommer här:

Jag är alltså 30 år (snart) och har haft ätstörningar sen jag var 10 år gammal. Det började med att jag inte åt i skolan och sen höll jag mig hemifrån för att slippa äta hemma också. Jag gick inte ner så mycket i vikt i början men fick väga mig hos läkare och skolsköterska. Det hände dock inte mer än så. Det var inte så vanligt med anorexi då som det är nu så folk visste inte vad det var. När jag var 16 blev jag inlagd första gången och sen dess har det rullat på med fosterhem, behandlingshem, bup, familjehem, psyk, boendestöd och nu LSS -boende. Jag vet inte varför jag blev sjuk. Jag tror att jag ville få bekräftelse på att jag fanns och om jag inte åt reagerade folk. Jag började också skada mig själv när jag var 13 och det har blivit många, många stygn och sjukhusbesök. I början fick jag mediciner. Många olika och starkare och starkare. I perioder har jag varit helt nerdrogad. Nu har jag lite mer att säga till om och har bara en medicin kvar förutom pillren som ger mig möjlighet att sova. Jag mår mycket bättre nu och klarar mig ganska bra själv även om det blir för lite mat, typ bara frukt när jag ska ta eget ansvar för maten. Har de senaste åren börjat kräkas och det är nog det dummaste jag gjort. Det har lett till hetsätningar och i perioder kan jag hetsäta och kräkas flera dagar och veckor i sträck. Det är hetsätningarna jag kämpar mest med just nu och ibland går det bra, ibland går det åt helvete…  Jag har stöd i boendet. Bor i en egen lägenhet men det finns personal i huset och en gemensam lokal dit vi kan gå på kvällarna och titta på tv om vi vill, det fungerar ganska bra. Jag har inte skadat mig själv på flera månader och när personal kommer som matstöd så äter jag oftast även om det oftast bara blir sallad eller soppa. Kämpar fortfarande för att inte gå upp… helst ner i vikt och är livrädd för att bli frisk = tjock. Har dock börjat ta mig ut lite i normalt liv genom praktik på dagis två förmiddagar i veckan. Det är grymt jobbigt men jag klarar av det!