En del komentarer får en att tänka till. Fick en sån i går från en mamma till en anorektiker som läser min blogg. Jag vill inte förstöra för andra som kämpar men det måste vara var och ens eget ansvar att välja att läsa eller inte läsa min blogg. Jag kommer fortsätta och hur det än går så kommer jag vara så ärlig jag kan. Det här är ett sätt för mig att få ur mig ångesten och säga hur det verkligen är att ha den här sjukdomen. Inte försköna eller bagatelisera. Ångesten är verklig och den är konstant. Möjligen lättar den något vid en viktnedgång men för hur länge? En timme, tio minuter…?
Jag har skött mig ganska bra i dag. Varit och handlat. Lagat fiskgryta som jag åt en halv portion av men ingenting till. Inte motoinerat nästan alls. Körde lite situps och armhävningar. När jag höll på med sit ups kom en av katterna och la sig på min mage(!) så himla söt och så blev det ju lite extra motstånd. Men det var svårt att hålla sig för skratt:)
I morgon är det praktik igen. Ser fram emot att komma hemifrån men ser inte fram emot kaoset på dagiset. Ska äta själv vid fem i dag. Kände att jag vill äta men jag vill inte att någon ska sitta och titta på mig så jag sa att de inte behöver komma. Jag ska äta ändå. Promise!
januari 20th, 2009 at 7:35 e m
mm, det är lätt att säga ”gör si och gör så”. för när man läser din text ser man tydligt vad som skulle kunna göras för att få upp dig ur mörkret. men det låter sig endast göras med en aning sjukdomsinsikt och den har du inte där du befinner dig just nu. du har nog med de demoner som rusar runt i huvudet såfort du sätter dig ner och är stilla minsta minut.