Fredag;

Skulle ju börja kämpa. Det räckte med att ställa sig på vågen i morse så sprack det. Gått upp nästan ett kilo på det jag åt i går! Det är inte värt det!

Lördag;

Det gick inte alls i går. Åt lite lunch som jag kräktes upp. I dag hade jag gått ner hälften av det jag hade gått upp. Vet inte vad jag vill. Jag är inte stark nog att klara på egen hand att ta mig ur det här. Jag vill ju bli frisk men jag vill inte gå upp i vikt och det funkar ju inte.

Jag förstår att det är dags, det är NU jag måste bestämma mig. Jag hinner få ett bra liv men jag måste själv fatta beslutet och sen stå fast vid det stenhårt. Det krävs nya beslut hela tiden för att klara det. Det liv jag lever nu har jag provat i så många år. Jag vet vad det innenbär och jag MÅR INTE BRA av att ha det så här. Jag kan välja att dö. Det är jag som har beslutet i min hand och ofta känns det som enda utvägen när jag inte orkar mer. Men det finns ett beslut till och det är att verkligen prova att leva först. Om jag inte skulle gilla det finns ju beslutet om att avsluta allt fortfarande kvar, det kan jag fatta när som helst.

Jag måste inse att viktuppgång är enda vägen och jag måste stå ut med att tappa kontrollen. Jag tänkte på att slänga ut vågen… men sen… jag klarar det inte. För jag vill inte tillräckligt mycket. För att jag inte är modig nog. Om jag ska klara det måste jag flytta. Jag bor i samma hus som en kompis som också är sjuk och jag klarar inte att gå upp i vikt och samtidigt se henne vara mager och gå neråt. Jag klarar inte att inte vara ”sjukast”. Fast jag måste klara det. Jag vill… men jag vågar inte.