Jag är skapligt instabil just nu! Blev helt förstörd bara för att de glömde att ge mig min medicin och inte fanns där nere när jag en halvtimme efter att de skulle ha kommit upp till mig gick ner för att hämta den själv. Hade tänkt sitta nere en stund för en gångs skull för jag har varit ensam i lägenheten i många timmar, inte ätit inte varit ute och gått. Men ångesten av att sitta och vänta gjorde det omöjligt att vara där. Nu borde jag snart gå och lägga mig men vet inte om jag klarar det. Jag fattar inte hur det här ska gå. Men i dag tänker jag att jag stod ut i går kväll och då var det ännu värre än i dag så då klarar jag det nu också.

Det känns som att jag lever i två tillstånd. Ett tillsammans med andra och ett helt annat själv och med viss personal som jag tillåter se verkligheten. Den andra delen kommer fram ibland annars också när det blir för tufft att hålla skenet uppe som på mötet på anorexicentret i går och på sjukhuset. Men ALDRIG på jobbet eller med familjen eller bland kompisar. Då är jag glada pigga Anna. Fast på jobbet i dag orkade jag inte riktigt vara den pigga men ändå glada fast trötta Anna. Förlorade fokus så fort min handledare lämnade rummet men klistrade på leendet så fort hon kom tillbaka. Jag orkar inte bryta ihop i dag så jag kämpar. Vilade en stund faktiskt efter två timmars hetsätande var jag slut. Lyckades ändå sitta vid datorn någon timme men sedan la jag mig på sängen och tog mig inte upp på ett bra tag.

 Min kontaktperson har hotat med att leta efter min blogg… tror inte den är jättelätt att hitta men det är ju inte omöjligt så klart. Sitter man och läser igenom alla anorexi-bloggar så hittar man den väl så småningom, men det finns ju ganska många anorexibloggar:) Jag har sagt att om hon hittar den och tänker följa den så vill jag veta det men det misstänker jag att hon inte berättar i så fall… Ja, ja, jag litar rätt bra på henne och det gör egentligen inte jättemycket om hon skulle läsa den men frågan är om jag skulle våga skriva allt då och då förlorar bloggen sitt syfte som ventil för mig. Att ha någonstans att vara öppen och våga berätta och ventilera tankar som är ”förbjudna”. Det mesta är ok om hon läser men om jag väger under deras viktgräns kan jag inte berätta det i så fall och om jag mår för psykiskt dåligt skulle jag inte våga skriva det heller. Jag är absolut livrädd för att bli inlagd. Det är min största skräck för jag tror inte jag skulle överleva det en gång till. Då menar jag psykavdelningen. Medicinavdelningen var ett helvete men det är mer begripligt och där finns det tydliga riktlinjer för utskrivning det handlar om hur kroppen mår och om jag är så dålig fysiskt att sjukhusvård är nödvändigt så ok även om jag inte tycker om det. Men ALDRIG mer PSYK! De är totalt inkompetenta och gör mig bara sjukare varje gång. Jag kommer in. De säger alltid att jag bara ska behöve vara där någon vecka,  på LPT såklart, men sedan bara av att vara där lägger jag av helt och det slutar med flera månaders inläggning. Jag klarar inte det fler gånger!

I morgon är det tandläkaren. Det innebär att jag ”tyvärr” inte hinner äta lunch. Och personalen har personalmöte hela eftermiddagen så de kan inte ändra tiden heller… vad synd;). Torsdag är det läkartid vid lunch så då slipper jag också. Bra med möten på anorexicentret som gör att man missar maten:)

Fasar lite för söndag. Jag ska med pappa och syster på julmarknad 5 mil härifrån. Mysigt MEN jag måste äta. De kommer vid 12 och vill äta lunch på stan här innan vi åker och sedan sa pappa att vi ska fika där. Till fikat borde jag komma undan med bara kaffe. Jag brukar tvinga mig att äta för att de inte ska reagera och bli oroliga men de vet ju nu, pappa var ju och hälsade på mig på sjukhuset t.o.m så jag orkar inte bry mig om vad de tänker. Det gäller bara att vara tydlig så han inte tjatar. Oftast säger ingen något i min familj men han kan nog ifrågasätta om jag inte behöver äta något… Lunchen däremot kan jag inte slingra mig ur. OM jag inte säger att jag ätit med personalen innan de kom och att jag bara följer med och tar en kaffe när de äter. Jag ska fundera på det, vet inte om han kommer gå på det… om han inte gör det blir det alldeles för jobbigt och det är det inte värt. ÅH, vad jag HATAR den här sjukdomen ibland!!! Varför kan jag inte bara leva som andra och äta som de??? Varför måste ångesten övermanna just mig i varje matsituation??? Nu är det värre än någonsin tycker jag. Förut var de måltiderna jag åt med personalen ok men nu får jag ångest en timme innan bara för att jag vet att jag snart måste äta och efteråt mår jag jätteilla får ont i magen och ännu mer ångest. Det här är inget liv!

 Magontet oroar mig. Inte för att jag tror att det är något fel men för att jag är rädd att de på ätstörningsenheten kommer tro det och inte låta mig gå där för att jag inte passar in. För att jag förut fått avbryta behandlingar och varit tvungen att genomgå operationer. Och för att de inte litar på mig att jag vet och känner själv, eller rättare sagt att jag alltid vill så mycket så jag inte säger när det gör för ont, jag biter ihop och äter ändå. Om de tror att det är så nu också låter de mig inte försöka mer.

Det här skulle bli ett kort inlägg… det blev visst inte riktigt så:) För mycket i huvudet helt enkelt.