Jag vill bara skrika ”JAG ORKAR INTE MER!!!” Men det går inte. Jag vågar inte ens viska det…
LIV ÄR MER ÄN DEN FÖRMÅR SOM NATTENS MÖRKER ÄGER…
Jag vet inte vad som händer med mig. Jag orkar inte kämpa mer. Jag vill att någon ska ta bort allt det tunga hårda mörka som finns i mig. Jag väntar men jag vet inte på vad. Det är alltid något som ligger i framtiden som ska göra allt bra. Först var det läkarbesöket; Jag står ut till vi ska träffa läkaren, sen blir det bättre. Sedan; Jag står ut till provtagningen, sen blir det bättre. Nu; Jag står ut tills vi ska till anorexicentret, sen blir det bättre… Tänk om det inte blir det den här gången heller. Tänk om de säger ”Vi kan inte hjälpa dig. ” eller ”Vad gör du här, du är inte tillräckligt sjuk.” eller ”Du väger för mycket för att du ska ha rätt till vård.” eller ”Du vet ju vad du ska äta för att gå upp i vikt och må bättre vad tror du att vi ska kunna hjälpa dig med?”
Jag vågar inte säga vad jag tänker. Jag vågar inte berätta hur jag mår. Jag är alltid så rädd att de ska låsa in mig igen. Så mycket tankar så mycket oro som inte tillåts finnas som måste tryckas undan som är så förbjudna. Jag vill inte dö. Eller…?
Jag har varit uppe sen halv fem i dag igen. Inte för att det finns någon anledning mer än att jag inte har ro att ligga kvar i sängen. Jag vaknade till, gick upp, ställde mig på vågen. Sedan var dagen förstörd. Igen. Jag har gått upp i vikt och jag förstår inte varför. Jag går lika mycket som jag brukar. Jag hetsar inte mer än jag brukar, snarare mindre. Jag äter mindre än jag brukar. Jag borde inte gå upp. Men när jag mäter med måttbandet är det ingen skillnad. Än. Jag är alltså lika storfortfarande men jag väger 37,4 kg i dag. VARFÖR???
Det är en tom dag igen. Jag funderade på att ändå gå till jobbet. De har massor att göra och jag behöver komma hemifrån. Men jag klarar nog inte det i dag. Vill inte visa mig ute när jag är så här tjock! Jag skulle inte gå kvällsrundan i går för jag var själv hela kvällen och jag hade gått en extra timme på dagen. Men jag blev tvungen. Herr Anorexi tillät inte att jag stannade inne. Det var ok. Promenaden blev ganska skön faktiskt. I dag har jag inte gått än. Trött och ont i kroppen och det är kallt och mörkt. Men promenaden kommer att bli av innan frukost som vanligt. Om en stund. Jag har suttit några timmar vid datorn och jag har hunnit hetsäta sedan jag gick upp. FAN, JAG ORKAR INTE MED DET HÄR LÄNGRE!
Min kropp gör ont. Varför? Den väger ju så äckligt mycket Den har inte rätt att protestera när den inte blir mindre och mindre! Jag är rädd. Rädd för mig själv. Rädd att jag ska skada mig igen. Det är länge sedan och jag vill inte för jag är rädd för sjukhuset men jag vet inte hur länge till jag står ut. Om två veckor är det ätstörningsenheten tills dess ska jag kämpa men om jag inte får hjälp där så vet jag inte. Då orkar jag nog inte längre.
november 4th, 2009 at 7:53 e m
Jag förstår att du har såna tankar men försök att inte ha det, jag vet att det är svårt att låta bli! Men du måste vara öppen inför samtalet annars kommer du gå dit och tro att du redan vet svaret. Det är klart att dem är skyldiga att hjälpa dig även om du försökt innan och det inte gått helt bra.. Men vadå ALLA kan ändras och nu söker du faktiskt själv, det tror jag inte du gjort innan lr? Det är stor skillnad då, för även om man söker själv så vill man ju oftast inte helt men man vill ändå ändra och då kan det bara gå bättre än det gjort innan, du vet ju vad som gäller och vad du antagligen kommer att få ”offra” som alla säger, men jag tror du bestämt dig för att testa och se om du mår bättre nu, det funkade inte innan men som sagt, det har gått längre tid nu och du har sökt själv.
Du måste försöka att inte ha förutfattade meningar även om det ofta är helt omöjligt
Jag håller på dig fortfarande
Kram!
november 6th, 2009 at 11:11 f m
Du FÅR INTE ge upp fina vän!! Du förtjänar all hjälp du kan få och jag *håller tummarna* och hoppas att du kan få komma till Varberg Anorexicenter. Finns här för dig, alltid!!
*kramar om*