Jag är på psyk som planerat, frivilligt. Jag har precis pratat med läkaren och jag kommer vara inlagd i två veckor. Jag får gå ut fritt så jag kan gå till sjukhusbiblioteket och sitta vid datorn ibland.
I går var jag hos medicinläkaren, jag har ett blodtryck på 75(!) inte konstigt om jag är yr! Min kropp är extremt ovanlig sa han, den borde vara i sämre skick än vad den är efter alla dessa år. Men han säger också att det blir värre nu när jag är över 30 och att den inte håller för det här länge till. Han sa bra saker enligt Herr Anorexi; jag behöver kanske aldrig äta mer än 1500 kcal/dag och min ”normalvikt” kanske kommer att liggar på 44-46 kg, jag behöver alltså aldrig gå upp till MBI 19-20 som är normalt för andra. Anorexin jublar, Anna gråter. Det är alltså sant att jag är tjockare än andra, att jag var fet när jag låg på BMI 20, att det är för mycket för mig att vara normalviktig:(
Mitt BMI i går låg på 14,1 dvs 0,1 över gränsen för tvångsvård. Nu kommer jag inte våga väga mig fler gånger, tänk om jag går ner och de börjar tvinga i mig för mycket näring eller inte släpper ut mig förrän jag väger alldeles för mycket. Psykläkaren vill att jag ska gå upp till 41-42 kg. I går låg jag på 38 kg. Inte så långt ifrån egentligen men för mig är det enormt mycket att gå upp de 3-4 kilona.
Ångesten är enorm men jag hanterar den på någon sätt. Nu får jag ju ut och gå men jag vet inte om det kommer bli så mycket promenader. Jag är trött. Jag har gått med på att ta medicinen; Klomipramin, mot tvång och han ökar den ganska snabbt så jag är beredd på alla hemska biverkningar den kan ge. Typ viktuppgång…
Måste gå tillbaka till avdelningen nu, tack för fina kommentarer!
januari 27th, 2010 at 11:48 f m
Kämpa på nu Anna! Du fixar detta, jag vet det!
Jag är säker på att du kommer se lika mager ut fortfarande kanske bara att din kropp orkar lite mer och inte lägger av helt?!
NEJ du är inte för fet för att vara normalviktig, du behöver inte gå upp mer för att din kropp är så utkörd, inget annat. Om du går upp mer kanske du bara mår sämre fysiskt om du förstår. Det har inget och göra med att du är fet! Du är sjukt jävla smal.. Det tror jag du är medveten om oxå faktiskt.. KÄMPA NU!
Jag hoppas verkligen dem kan hjälpa dig nu. Du är värd det, du är verkligen värd det! Försök nu återhämta din kropp, som din läkare sa, din kropp är i mkt bättre skick än den borde men att du oxå mår sämre hur äldre du blir´, ta in det nu! Snart lr för lr senare kommer din kropp lägga av och då kan du inte göra något alls :S du skrev viktsiffror mellan 42-46 vad det än blir är det jätte jätte lite och du vet att det är långt i från normalt. Jag vet oxå att det är jätte mkt för dig men i verkligenheten är det inte det
Håller tummarna för dig hela tiden och tänker på dig, det ska du veta!
Kramar
januari 27th, 2010 at 9:34 e m
Hej!
Jag har flyttat min blogg!
Finns nu på:
http://mezzasblogg.blogspot.com/
Kram!
Mezza
januari 27th, 2010 at 10:47 e m
Men krävs det inte att vikten ligger under bmi 14 två gånger för att bli tvångsinläggd, alltså för att bekräfta att det inte är tillfälligt när det rör som om så få hg..?
Hoppas att du hittar orken att ta dig tillbaka trors att det är tufft.
Stor kram
februari 2nd, 2010 at 7:03 e m
Hej!
Jag känner igen mig i allt du skriver. Jag har själv anorexia och sist jag låg inlagd var det i nio månader med sond osv . . .
Jag tycker det är starkt av dig att bli inlagd frivilligt och att du kämpar på så bra!
Jag låg själv först inlagd frivilligt men då jag försökte skriva ut mig själv satte min läkare LPT på mig. Jag gick upp 20 kg under den tiden jag låg inlagd med ”hjälp av” sondnäring, näringsdrycker samt till slut mat. Idag är jag pigg, glad och stark och jag känner att jag klarar livet med allt vad det innebär rätt bra efter flera års kamp
Du kommer också fixa det! Du verkar så stark!
Jag tror på dig <3
Varma kramar, Katie
februari 26th, 2010 at 11:35 e m
Min erfarenhet (och jag gissar att du med har den) är att många läkare inte har en susning om vad de ska säga till patienter med anorexi. Kanske försökte han lugna dig(anorexin) med att säga så. Innerst inne VET du att det är för lite, och det är det du måste gå på. Du måste lita på dig SJÄLV. men jag vet att det är extremt svårt, lite som att kasta sig utför ett stup utan att veta om man kan flyga… Men om man verkligen kämpar, då kommer man komma upp igen. Starkare än innan.
KRAMAR