Av: Elisabeth

Elisabeth — Thu, 24 Dec 2009 07:16:10 +0000

Hej. Är fd anorektiker, men det bär man nog alltid med sig ändå. Du kräks, som så många andra.
Förstå vilken pina det var för mig som hade och har kräkfobi. Jag brukade istället äta magert och minimalt och sedan packa tunga väskor jag gick med en mil varje dag. Sedan tillkom gymnastik. Jag tänkte aldrig på vågen. Jo, till en början. Sedan blev det till en mani, en ångest som ej gick att kontrollera. Gick ner från 60 kilo till 35 kilo på 3 månader. Hamnade efter nio månader i koma
och det blev vändpunkten. På sjukhuset fick jag äta vuxenportioner, korv var värst. Man låste in mig och jag klättrade på väggarna i ångest. Men rädslan att spy var värre. Sedan hade jag nog också VILJAN att bli frisk, ville ha något slags förändring i mitt liv. Något som SKAPAR viljan att bli frisk så bara drivkraften som kallas HOPP Det är nog lätt att bli kroniker om man också har bulimi. Förresten fick jag bulimi ett år senare. Då låste jag in mig i köket efter familjen ätit frukost och ägnade mig åt att äta allehanda förbjudna saker. Men kräkfobiker som jag är, brukade jag tugga och spotta tills blotta tanken på ”förbjuden mat” och att se sin egen tuggade och utspottade mat i bunkar
kväljde mig fick mig att sluta för dagen. Så höll det på ca 1/2 år. Sedan utfann jag egna knep på smalmat, dvs aldrig potatis utan kålrot istället.
Mitt problem var att jag fick ångest av matens beskaffenhet, inte så mycket kalorierna. I mitt fall var det mer psykologiskt och hur olika produkter KÄNDES i kroppen. Hade också behov av
sällskap om jag någon gång skulle äta ”förbjuden”
mat. Avskydde stärkelse i maten (i viss mån fortfarande efter 30 år) äter väldigt sällan potatis t.ex. Som sagt, räknade inte kalorier, utan hur det kändes i kroppen av vissa födoämnen.
Tålde helt enkelt inte energigivande mat, eftersom mitt mål var att försvinna från världen rent psykiskt. Man lättade från sig själv av brist
på energi till hjärnan. Det blev en drog, men eftersom jag inte kräktes tog kroppen ut sin rätt
snabbare än den gjort om jag hade ätit och sedan spytt. Kroppen klarar sig kortare tid på minimal föda och hård fysisk ansträngning som i mitt fall.
Det kanske var tur för mig att jag vägrade spy. Det gjorde processen kortare. Jag hade bara att sluta eller dö. Bulimi-anorektiker tror jag löper
stor risk att bli kroniskt sjuka eftersom kroppen ändå tar upp LITE näring innan spyendet. I vilket fall är det bara att välja. Vill man leva, eller vill man dö? Det är den krassa sanningen. Anorexi är som ett starkt beroende och det krävs motivation och viljestyrka att avbryta sitt beteende.

All Lycka till Dig! Det finns hopp, om bara DU VILL, tro mig. Herr Anorexi finns alltid där, men det är DU som ska ha KONTROLLEN, inte han!

Elisabeth (fd anorektiker)

Av: anonym

anonym — Fri, 18 Dec 2009 11:06:42 +0000

Capio anoreksisenter. Har vært der selv, er frisk nå. Prøvde alle andre muligheter. Etter nesten å ha gitt opp, fant jeg det senteret. Det ligger i Norge, men det burde ikke stoppe deg. Ikke nå. Ingen burde lide slik. Ønsker deg alt godt i denne verden.
Stor klem
http://capioanoreksisenter.episerverhotell.net/

Av: manda

manda — Fri, 18 Dec 2009 08:35:16 +0000

SV; Nej, jag dricker inte näringsdrycker. Här har de räknat ut hur mycket mat jag måste äta för att gå upp i vikt (mer än grundbehovet), men om man vill får man dricka näringsdrycker till mellanmål. Men jag äter hellre smörgås och sånt ! Jag har ju gått upp i vikt av maten, så de e ju bra Dom har lite konstigt system här.. kram, ta hand om dej <3

Kommentarer till 18 december

Av: Elisabeth

Av: anonym

Av: manda