Dagens siffror 36,5 kg
Än så länge är det en helt ok dag. Jag väger samma som i går och jag ligger precis på hektot vad som är ok för att jag ska få stanna hemma:) Inte för att jag skulle tala om för dem om jag gick under strecket men ändå. De tror att jag väger 37,5 kg. Det är bättre så för de kanske ser att jag går neråt och då kan jag hålla med och säga att jag gått ner till 37,2 eller något. Då kommer jag klara mig undan i flera veckor även om jag fortsätter neråt i vikt. Man får ju vara smart. Och; JA! Jag ljuger hela tiden. För att jag måste. För att anorexin får mig till det. Jag kan inte säga att anorexin tvingar mig för det är ändå slutligen mitt eget ansvar och jag vill inte skylla ifrån mig. Så är det iaf.
Som jag skrivit förut så fyller farmor år snart. 85! Jag mailade min syster om present i dag. Hon fixar en korg med lite godsaker i typ marmelad, choklad, och vad hon mer hittar på. Min uppgift blev att tillverka ett grattiskort. Jag gjorde alltid sånt förut men nu har jag inte orkat på länge. I dag gjorde jag iaf ett kort med scrapbooking och jag är riktigt nöjd. Nöjd med resultatet och nöjd med att jag klarade av att koncentrera mig de 45 minuter som det tog! Jag passade på när personalen var här och lagade min lunch då kan jag ändå inte hetsa.
Pappa ringde om kalaset i går. Åh, vad hemskt det kommer bli!!! Mina kusiner kommer och de bor ganska långt härifrån så det kommer bli fika – middag – kaffe. Första fikat tänker jag hoppa över, jag åker dit till middagen. Min faster skulle laga maten – potatisgratäng och något kött. ”Potatisgratängen kan du ju också äta om du tar med dig någonting att äta till.” Hm, kan det bli mycket värre??!?!! Jag tar med mig quornfilé och om jag har tur kommer jag undan med att äta sallad till. Kan ta lite potatissallad och smeta ut på tallriken så det ser ut som att jag ätit av den… Sen ska det vara efterrätt. Min andra faster gör ostkaka. OSTKAKA!!! Vet inte hur jag ska klara mig ur det. Kanske måste äta lite med någon jordgubbe till… Som om inte det vore nog så blir det självklart TÅRTA till eftermiddagskaffet. Och förmodligen massa bullar och kakor också. Detta kommer att bli en prövning kan jag säga. Det borde egentligen inte vara något jätteproblem för det skulle ju bara vara att säga nej tack till tårtan och bara dricka kaffe. MEN då kommer de titta och undra och sen prata om mig. Alltså äter jag för att visa alla hur frisk jag är. Korkat men jag har alltid gjort det och sedan har jag kompenserat för det en hel vecka efteråt. Jag ska försöka motivera mig att våga säga nej till någonting iaf. Jag behöver ju inte äta både ostkaka och tårta! Och förmodligen pratar de om mig ändå. Smink hjälper inte att dölja mitt äckliga ansikte just nu. Kroppen är det ingen skillnad på men ansiktet ser t.o.m. jag att det ser hemskt ut. De är vana att se mig underviktig men inte som nu. Jag brukar ligga på 42 kg. Det gör jag inte nu. Bra att vi inte pratar om jobbiga saker i vår familj. Jag kommer inte få några kommentarer där och vad de säger till varandra sen kommer jag ändå aldrig få veta så varför ska jag bry mig?!
Vågade säga till pappa att jag inte ska köra så mycket bil just nu. Han vet att jag gått ner men tyckte nog att det var korkat att de tycker det är bättre att jag går och handlar än tar bilen som ju tar mindre energi för mig, haha. Han har ju rätt egentlligen men det handlar snarare om att jag inte har så bra reaktionsförmåga när jag är så här underviktig. Fick jag avgöra själv skulle jag nog köra ändå. Kör nästan aldrig om jag inte ska hem till mamma eller pappa dit det är några mil. Men personalen kanske tar upp det med min läkare om jag kör och jag har blivit varnad tidigare att de kan dra in mitt körkort och det är det verkligen inte värt!!! Får väl ta bussen till farmor så får pappa hämta mig vid närmsta station, en mil från där de bor. Alltså på landet. Skulle aldrig klara att bo så – det går en buss om dagen och det är skolbussen!!!
Resten av den här dagen blir det hets, dator och en promenad till.
oktober 14th, 2009 at 7:22 e m
Hur länge tror du det går att lura dem egentligen? Jag tror att dem förstår mer än du tror och ser väldigt mkt mellan fingrarna för din skull även om dem vet att det inte är för din skull om du förstår vad jag menar?! Men jag hoppas du kämpar på nu, och du ska inte gå ner mer nu Anna! Du kommer inte fixa mkt mer och det vet du om!!
Förstår att det kommer bli sjukt svårt för dig med kalaset men du kan faktiskt säga nej, du ska inte äta för att lura det mår du bara dåligt av, dem ser att du är sjuk för du är så mager!! Så du behöver nog inte hymla för dem mkt ska du se.. Dem vet oxå mer än du tror och som du själv skrev så pratar ni inte mkt om sånt i er familj, men tro mig dem vet!
Dem brukar gilla sånt.. Är du duktig på sånt? 
Låter som det..
Jag tror din farmor kommer uppskatta din present mkt
Dumt det där med körandet.. Men det är ju för ditt bästa :/ Måste bara fråga dig, när tog du ditt körkort?
Nej var försiktig när det kommer till det för som du själv säger det är inte värt att det blir indraget för det 
Det kostar ju mkt och det är ju inte jätte roligt att behöva ta om det heller, vilket du kanske inte ens skulle göra då :O Kanske?
Ta hand om dig Anna..’
Jag är orolig för dig, du går bara ner och ner i vikt hela tiden och du blir bara sjukare och sjukare.. Och det gör mig rädd, vill inte att du ska må sämre lr att det ska hända dig något..
Kramar
oktober 14th, 2009 at 7:28 e m
Nä, jag tycker oxå att det är bättre att du äter vad du klarar av, för somsagt, de ser ju ändå att du är rejält sjuk, du kan ju inte dölja att du inte äter normalt när du är hemma… Somsagt försök att ta hand om dig så gott det går, för även om din kropp har orkat länge, så är det ju inte säkert att den klarar mer.. KRAM!!!
oktober 15th, 2009 at 3:51 e m
Jo, jag har rätt bra koll när det gäller pyssel och framförallt att göra kort. Har tidigare gjort massor och sålt dem, bra inkomst men jag orkar inte längre. Farmor blir nog som sagt glad bara vi kommer sen vad hon får är inte så viktigt längre men det uppskattas alltid att man gjort något själv, lagt ner lite tid och tankeverksamhet för att det ska passa just henne.
Jag tog mitt körkort för två år sedan, jag var alltså 28. Ganska sent men jag har inte haft möjlighet tidigare eftersom jag varit under behandling eller inlåst på psyk. Men då när jag tog det var det något sånär stabilt ett tag och jag ville försöka. Pluggandet till körkortet höll mig på benen ganska länge eftersom jag inte ville riskera att bli inlagd och få börja om igen. Det blev väldigt dyrt eftersom jag inte kunde köra så mycket hemma, pappa och jag körde några gånger men mest blev det körskolan. Det var en otrolig känsla att klara av det. Jag var, och är fortfarande jättestolt över mitt körkort! Det är det första jag klarat av på egen hand på så läge.
Kram och ta hand om dig med!