Dagens siffror 37,5 kg

Trots att dagen började dåligt så har det blvit ganska ok. Jag var jättetrött i morse och yr i huvudet. Tänkte att det går väl över när jag kommer ut, men inte. Tog snedsteg på morgonpromenaden. Blev lite orolig för att jag skulle jobba i dag, min stora skräck är att svimma offentligt! Det händer nästan aldrig att jag svimmar trots att jag oftast har väldigt lågt blodtryck men jag brukar inte heller vara yr och det var jag i dag. Gick hem och duschade och gjorde mig i ordning, mådde inte särskilt bra och var på allmänt dåligt humör när jag skulle äta frukost. Klagade över mitt nya schema att jag bara har personal jag inte gillar nästan hela veckan. Kände mig stressad när jag gick till jobbet och lite orolig för jag visste att min handledare var hemma med sjukt barn i dag och den andra tjejen vi brukar fika med dessutom ledig.

Det blev bra iaf. Först blev jag orolig för det verkade som att han som skulle sätta mig i sysselsättning trodde att jag kunde mer när det gäller maskinerna än vad jag kan men det löste sig på ett bra sätt och jag är mer peppad att lära mig åtminstonde EN maskin så jag kan printa från order till färdigt material. Däremot vågade jag mig inte ut i fikarummet själv. Hämtade en kopp kaffe och drack medans jag jobbade. Hann med mycket och det var nog tacksamt med två av personalen borta (de är bara fem)! Jag mådde bra när jag väl kom dit och har inte varit yr mer. Jag funderar lite på om det är sömntabletterna. Jag kanske väger för lite för att ta dem? Det kanske fungerar om jag inte ska upp tidigt på morgonen men när jag jobbar går jag upp vid fem och de kanske fortfarande påverkar mig då? Jag kanske ska prova att sova utan, jag har ju kunnat sluta med Nozinanen så jag har bara propavanen kvar och jag kanske inte behöver de heller. Jag sover ganska bra nu.

Jag tycker att tiden går så fort. Förut tyckte jag alltid att tiden gick så sakta. Jag väntade alltid på någonting och tiden dit kändes evighetslång. Värst var det när jag bodde ensam och gick på anorexienheten en gång i veckan. Det var bara den tiden jag hade där som jag levde för och det kändes som en månad mellan varje gång i stället för en vecka och jag kunde inte förstå när de sa ”har det redan gått en vecka” Vaddå redan??? För mig var det som tusen år. Nu är det annorlunda, tiden mellan två måltider går lika fort som man blinkar och dagarna bara försvinner. Utan att jag gör någonting för att komma närmare en förändring. För jag vill ju inte ha det så här, eller?