klurigt med promenaderna, jag har också fastnat i det där att hela tiden pressa fram mållinjen öfr vad som skall räcka som straff för det ätna. jag är på ner i en viktsvacka men jag försöker att inte gå för långt, har varit nere förut och mådde inte bra. nu är mitt liv ganska bra och jag vill inte sabba det…bara fly lite…svårt att förklara. jag är också lite äldre, en bra bit äldre än du faktiskt. jag fick min ätstörning som vuxen och har tagit itu med allting själv. är paniskt rädd för att bli sjuk och svag och bara tanken på sjukhus gör mig vettskrämd. jag är än så länge priviligierad, jag gillar min kropp, det är min själ jag inte står ut med.