Dagens vikt; 37,7 kg. Samma som i går men det gör mig ingenting. I dag orkar jag inte bry mig om vikten.

Natten har varit riktigt hemsk. Jag vet inte om det var ångest eller bara ledsnad. Om jag kan känna sånt? Jag är så trött på allt och i natt kunde jag känna det som en outhärdlig smärta. Jag har de kunnat göra vad som helst för att bli av med den. Fast jag förmådde till en börja inte ens röra mig. Låg i sängen och försökte låta bli att skrika så det hördes utanför lägenheten. Det finns personal här dygnet runt och ibland vill jag bara prata, berätta precis allt bönfalla dem att göra något att hjälpa mig. Men jag vågar inte. Jag är för rädd att det bara skulle leda till att jag blir inlåst på psyk. Jag hade behövt någon att ösa ur mig den värsta ångesten över men det finns ingen. Jag tänkte gå upp och skriva ett mail till min gamla psykolog på ätstörningsenheten men jag klarade inte att röra mig. Jag funderade över vem jag kunde ringa men jag har ingen. Jag tänkte på BRIS men jag är vuxen nu, det finns ingenstans att hämta stöd och vara anonym och vänner har jag inte som jag kan prata med på riktigt. Det enda alternativet var psykmottagningen och aldrig i livet att jag skulle ringa dit! De kanske kan prata en stund men det skulle sluta med inläggning och jag tänker inte bli inlagd där! De hjälper mig inte. De kan ingenting om ätstörningar och när jag är där får jag ändå kämpa själv. Vilket innebär att jag äter – och kräks efter varje måltid. När jag får gå ut, efter någon dag, köper jag godis och tar med mig in på avdelningen sen sitter jag inne på toaletten och hetsäter och kräks. Och till alla säger jag att jag mår mycket bättre nu, jag vill åka hem. Och så får jag det. Inte ett dugg friskare än när jag kom in. Möjligtvis att jag väger något kilo mer för att jag inte har lyckats kräkas allt jag ätit. Men inte alltid ibland väger jag precis samma. Ibland något mindre. Men vem bryr sig. Jag är ingen riktig anorektiker för dem, jag har först och främst personlighetsstörning och självdestruktivt beteende. Obotbar.

Till slut när det värsta hade lagt sig bröt jag mina egna regler och gick upp och hetsåt en timme. Sen kunde jag somna. I morse vaknade jag inte förrän halv åtta men mådde mycket bättre. Tacksam över att jag inte gjort något dumt som att be om hjälp. Gick ut och gick morgonrundan som var helt ok för en gångs skull. Förmiddagen har ägnats åt hetsätning. Det är strålande sol ute och jag tillbringar dagen på toaletten. Äta, spy, äta, spy. Härligt liv jag lever. Jag lyckades avsäga mig stöd vid vila i dag. Jag kan vila själv. Vilket jag inte kommer att göra men det innebär att jag får en halvtimme extra att hetsäta. Jag mår bra då. Det är en sak till som inte är normalt med mig och min ätstörning. Jag gillar att hetsäta. Om jag kan kräkas riktigt så mår jag inte ens dåligt efteråt. Jag ångrar mig inte. Enda gången det ger mig ångest är om jag inte lyckas få upp allt eller när jag cyklar hem från affären med fylld ryggsäck och tom plånbok. Men den ångesten botar jag så fort jag kommer hem genom att hetsäta igen.

När jag träffade min kompis i går och sa att jag är trött på det här och att det inte finns någon hjälp att få sa hon att handläggaren på omsorgsförvaltningen kanske kan hjälpa till så det skrivs en specialistremiss. OM det skulle gå,, sSkulle jag våga? Första problemet är att ta kontakt med handläggaren och berätta allt. Orkar jag det? Vågar jag det? Det innebär att lämna ut sig helt och fullt. Och skulle det ens vara någon mening med det? Orkar jag gå igenom en behandling? Och är det inte så att de som säger att jag inte är behandlingsbar har rätt? Vilken rätt skulle jag ha att ta en plats på en ätstörningsklinik? Slutsats: det är meningslöst.

I morgon ska det egentligen skrivas matsedel för veckan. Det är redan klart. Jag satt med miniräknaren och gjorde det själv så blir det vad jag vill utan att jag måste ta hänsyn till deras åsikter. Jag har uteslutit tonfisk, laxfilé, matvete, äg och morotsbiff. Det är för mycket kalorier. Det enda som passerar mitt godkännande är potatis, keso, rödbeta, ½ quornfilé, quornbulle, falafel. Och så grönsaker. Ganska tjatigt men det är inte det viktiga att det blir variation, det viktiga är att det innehåller så lite kalorier som möjligt.