Han från kartläggningen, samordnare på omsorgen, eller vad det nu heter, ringde för en stund sen. Jag ska få en praktikplats från nästa vecka! Jag fattar inte hur det ska gå till. Jag klarar det aldrig. Jag vill inte ens. Jag som inte orkar någonting ska vara positiv och normal varje dag… HUR???

Min förhoppning är att det ska bli bättre. Att jag ska börja vilja leva igen. Att det ska bli positivt att komma hemifrån och träffa människor varje dag. Att motivationen ska återvända. Men just nu känns det oerhört tungt att komma iväg från tryggheten hemma i lägenheten… eller egentligen, vilken trygghet?!

Jag är rädd att det inte ska fungera. Jag är rädd för att jag inte ska klara av det. Rädd för att inse att jag är helt jävla värdelös och inte ens klarar några timmar som normal människa. Att jag bara klarar av att sitta inlåst med mina hets hela dagarna att det är så mitt liv kommer se ut. Jag är så jävla jävla jävla rädd!!!