Hela min kropp är fylld av ångest, ledsenhet och saknad. Ångesten som bedövar och får medvetandet att försvinna mer och mer. Ledsenhet som jag inte vet vart jag ska göra av för tårar finns inte längre. Det blir bara en djup smärta kvar, dov och fylld med sorg. Saknad efter trygghet som fanns ett kort tag men som svek och försvann. Do never ever trust again…
Jag handlade till hets. För 200 kronor. Men jag har ändå ingenting att hetsa… fattar inte hur jag tänkte, det jag handlade är ingen helhet bara delar där ingridienser för fullbordan inte finns hemma. Ska jag åka och handla igen? Jag vet inte om jag vågar mig ut just nu, kontrollen är borttappad för tillfället. Vart ska jag ta vägen. Vad ska hända. Hur överlever jag den här dagen / helgen på ett så bra sätt som möjligt??? Jag vet inte.
Svårt att skriva, händerna vill inte lyda. Svårt att formulera mig, tankarna snurrar för fort. Ta bort mig härifrån. Jag vill inte mer nu!
januari 23rd, 2010 at 5:39 e m
Nu blev det väldigt jobbigt att läsa dina rader. Känner så för och med dej men kan göra absolut ingenting!! Du känner mej inte men jag har följt din blogg ett tag.Bästa vännens dotter har åxå anorexi och dom jobbar hårt för att klara vardagen. Du får inte ge upp,du har säkert mer styrka än anorexin har. Hoppas du nu får hjälp som får dej på bättre tankar, snart!!Kram från en främling.
januari 23rd, 2010 at 6:21 e m
Vet inte hur jag ska skriva, jag förstår allting. Allt du skriver. Det är så brutalt sant och äkta, en genuin beskrivning av anorexia…Kram
januari 23rd, 2010 at 8:36 e m
Lilla vännen.
Läser din blogg varje dag, och tänker på dig ofta.
Hoppas att allt snart löser sig till det bästa för dig, för du förtjänar det verkligen. och jag VET att klarar det.
KRAM