Jag har varit ute och gått tre timmar i dag. Tänker att det är bättre att gå av mig ångesten än att bryta kampen mot kräkningar. Har ställt undan vågen i förrådet, det är stort och jag ångrar mig samtidigt som jag är lite stolt att jag börjar närma mig nån sorts beslut att inte styras helt av herr Anorexi. JAG ska få en liten plats också där inuti någonstans. Tänker hela tiden på att Jag kan få ett bra liv men det är NU jag måste fatta beslutet! Inte om en månad, inte om ett halvår, inte om fem år, det är NU och jag SKA och KAN klara av det.

Inte ätit jättemycket men mer än på några dagar. En portion havregrynsgröt faktiskt, lite frukt och två morötter. Morötter är himla bra att knapra på när man får matsug, prova det! Innehåller nästan ingenting heller… förlåt, jag skulle ju tänka friska tankar:-S Det är så SVÅRT!!!

Irriterad på p som daltar med mig. Jag är ingen docka och inget litet barn. Morr, var tvungen att gå en extra runda bara för att avreagera mig. I kväll ska jag ägna mig åt virkning. Har kommit på att det är ett väldigt bra tidsfördriv. Virkar rutor i olika färger som ska bli en filt. har gjort nästan 130 rutor! Man tänker inte så mycket heller när man håller på med det för man måste koncentrera mig. Men jag har svårt att sitta stilla om jag är själv, lättare om man hr någon att prata med eller bara titta på tv med under tiden.

Oroar mig för kvällen det är då de flesta ångesttankarna kommer och det är då det är svårast att stå emot men jag ska kämpa!

Under morgonpromenaden i dag satte jag upp ett konkret mål; Jag ska sluta kräkas och när jag inte har kräkts någon gång på två veckor ska jag få gå på Floating eller massage. Det är ett ganska stort mål att börja direkt med två veckor men mindre mål har inte fungerat så jag kör hårt och testar det här nu. Kräkningarna tillför verkligen inget positivt. Varken ur sjukt eller friskt perspektiv. Det sabbar förbränningen och tänderna. Jag ska också tillåta mig att äta frukt och grönsaker, det ska inte få ge mig ångest! Vem har sagt att det inte är bra att gå ut och gå?! Tänk vilka bra tankar man kan tänka under tiden:-)

Storstädning i dag. Lite av att städa ur det gamla livet för att få plats med det nya. Peppad att klara det här första delmålet så får vi se sen. Måste börja äta bättre också men en sak i taget. Har sagt till p att jag inte vill vägas så ofta, helst inte alls för det får mig bara att bli sjukare. Det är lite svårt för det ä ju enda kontrollmöjligheten p har att se om jag håller mig över ytan och i alla fall inte går neråt. Helst skulle jag vilja ställa in vågen i förrådet. Nu väger jag mig flera gånger varje dag och det blir bara dåligt och massor av ångest hela tiden.

Ska kanske städa ur garderoben. Det är svårt. Har alltid ångest innan jag får det gjort för jag är så rädd att jag ska ha växt ur någonting men sen blir det oftast bra när jag väl kommer igång och inser att jag inte kan vara så stor som jag tycker när jag ser mig i spegeln. Synd att det är så svårt att hålla kvar den känslan.

Jag känner mig så jävla tjock.

Jag kan inte sova.

Ångesten får upp mig ur sängen hela tiden och jag vet inte vad jag ska göra. Orkar inte börja städa eller något för jag vet att jag måste sova. Jag blir knäpp av att vara vaken. Helt psycho.

Så fruktansvärt ont i magen för jag åt något som jag sen inte lyckades kräkas upp. Ångest av det såklart. Jag får ångest om jag äter ett äpple och inte får upp tillräckligt. Men i dag åt jag middag så jag vet att jag kommer ha gått upp masor i vikt i morgon. Det blir ju inte bättre av det här heller.

Positivt är att vi har gått riktigt långt i dag p och jag. In till stan och tillbaka, tog nästan en och en halv timme.

Har fått jävelmens och jag avskyr det när det kommer. Läkarna säger att jag har för låg vikt så jag ska inte kunna få mens. Tyvärr har min kropp inte fattat det så jag får mens ändå. Om än inte helt regelbundet så  min mening alldeles för ofta. Alltså ännu ett skäl till att jag kommer att väga som en elefant i morgon. Väger jag över 43 lägger jag mig ner och dör, jag lovar! Vägde 41,7 kg i dag tror jag det var.

Vet ärligt inte hur jag ska ta mig igenom den här natten. TV – för rastlös… Virka eller sticka – för rastlös… städa, det kanske blir städa i alla fall. Tvätta kläder dammsuga och skura golv. Hon som bor under mig är inte hemma ändå vet jag. Stryka kläder… det är bara det att jag har ingen inspiration och jag har tagit två Propavan och två Imovane så jag borde bli trött snart. Fast det är nästan fem timmar sen jag tog propavanen och ahr de inte börjat verka hittills så vet jag inte… Jag HAR legat i sängen och jag HAR verkligen försökt att somna i två timmar med det GÅR INTE!

Fredag;

Skulle ju börja kämpa. Det räckte med att ställa sig på vågen i morse så sprack det. Gått upp nästan ett kilo på det jag åt i går! Det är inte värt det!

Lördag;

Det gick inte alls i går. Åt lite lunch som jag kräktes upp. I dag hade jag gått ner hälften av det jag hade gått upp. Vet inte vad jag vill. Jag är inte stark nog att klara på egen hand att ta mig ur det här. Jag vill ju bli frisk men jag vill inte gå upp i vikt och det funkar ju inte.

Jag förstår att det är dags, det är NU jag måste bestämma mig. Jag hinner få ett bra liv men jag måste själv fatta beslutet och sen stå fast vid det stenhårt. Det krävs nya beslut hela tiden för att klara det. Det liv jag lever nu har jag provat i så många år. Jag vet vad det innenbär och jag MÅR INTE BRA av att ha det så här. Jag kan välja att dö. Det är jag som har beslutet i min hand och ofta känns det som enda utvägen när jag inte orkar mer. Men det finns ett beslut till och det är att verkligen prova att leva först. Om jag inte skulle gilla det finns ju beslutet om att avsluta allt fortfarande kvar, det kan jag fatta när som helst.

Jag måste inse att viktuppgång är enda vägen och jag måste stå ut med att tappa kontrollen. Jag tänkte på att slänga ut vågen… men sen… jag klarar det inte. För jag vill inte tillräckligt mycket. För att jag inte är modig nog. Om jag ska klara det måste jag flytta. Jag bor i samma hus som en kompis som också är sjuk och jag klarar inte att gå upp i vikt och samtidigt se henne vara mager och gå neråt. Jag klarar inte att inte vara ”sjukast”. Fast jag måste klara det. Jag vill… men jag vågar inte.

Oj, oj, tufft läkarbesök i dag. Hon är hård. Försöker få mig att reagera tror jag. Bli arg och motiverad till att förändra. Hon har rätt. Jag har haft anorexi i 19(!) år nu. Jag kan alla de här turerna. Och ärligt, hur bra mår jag?! Hon tjatar hela tiden om att jag måste fatta beslut som är bra för mig i längden. Och jag vet ju det men det är så jävla svårt och jag får så mycket ångest. Först får jag ångest varje gång jag ska äta. Sen blir det lite lättare fram tills viktuppgången börjar synas på kläderna. Då får jag alltid panik och ger upp. Slutar äta och motionera ännu mer än tidigare. Hon säger att det finns de som vill hjälpa mig om jag bara låter dem. Hon säger också att jag kan välja att leva mitt liv så här men det är NU jag måste fatta beslutet. Jag får hjälp med inläggning om jag vill så maten kommer på bricka. Men jag vill inte det, det går aldrig bra. Vill själv kunna välja VAD jag ska äta och laga maten själv så jag har koll på vad det är i. Inte jättefriskt, jag vet men måste börja någon stans. Åt fiskgryta när jag kom hem, det var ok men gråter mig igenom hela måltiden. Mellanmål gick inte alls. Nu i kväll tänkte jag äta nyupptagna rödbetor med salt och minikeso, det borde gå bra. Ska ut och gå med p efter maten så behöver jag inte tänka så mycket. Försöka prata om annat.

Rädd för att misslyckas änu en gång. Men ännu mer rädd att de ska ge upp mig. Att alla ska sluta bry sig och försvinna bara för att det är meningeslöst att försöka hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Som inte tar emot den hjälp som erbjuds som bara kör sitt eget race. Som strular tills inläggning, äter upp sig, går hem, går ner igen, ny inläggning osv

Kroppen tar stryk också. Jag har låg bentäthet, och jag är inte ens 30 år! Jag har värk i kroppen och panikångest som jag är övertygad om att den kommer av ätstörningen. Jag har ingen styrka. Kondition, visst, men jag orkar inte lyfta tungt och jag vill paddla kajak men kroppen orkar inte. Vet inte hur mycket som går att få tillbaka om jag blir frisk numen jag vet att det kommer att bli sämre om jag fortsätter ligga på den här vikten ytterligare några år. Äter järntabletter. Efter varje års-kontroll får jag börja med järnigen, antingen tabletter eller injektioner. Hur kul är det? Särskilt injektionerna är vidriga.

Jag bara skriver för att skjuta upp middagen. Ska gå nu. Livrädd!

Allt blev fel i går.

Det är farligt att hata sig själv för mycket!

Gått ner ett kilo i dag. Inte så konstigt kanske. Ingen direkt motion men gick rätt långt med en supertung väska och en kasse. Men så åt jag ju inte mer än litevitkål på hela dagen.

Ska träffa läkaren i dag igen. Ska säga att hon får göra vad hon vill, om hon vill lägga in mig går jag med på det för nu orkar jag inte mer. Orkar inte kämpa emot allt och alla. Det slutar bara med att jag skadar mig själv och nästa gång kanske det inte räcker med nål och tråd för att fixa det.

Så svårt att välja kläder i dag. Känner mig stor som ett hus vad jag än tar på mig. Går alltid i samma svarta kläder. Kjol för att jeans känner jag mig uppstoppad i. Jag tror att ingen ska se hur jag ser ut men jag vet inte om det också är att lra sig själv?

Ännu en natt på sjukhuset. Ännu ett läkarsamtal byggt på lögner för att få komma därifrån. Jag lyckades antar jag. Jag mår skit. Jag vill inte kämpa mer just nu. Arg på p. Ska ha nytt läkarsamtal i morgon, hade inte tänkt åka dit men jag vet inte. Hemma just nu men vill inte vara här. Det finns ingenstans där jag känner mig trygg och lugn. Saltade maten till oätbarhet på lunchen. Åt grönsakerna och det var väl det de såg för de sa till läkaren att jag har ätit bra i dag!?! Tar medicin för att få sova den vita sömnen några timmar.

Jag är arg på allt och alla just nu. Det kommer förmodligen bli inläggning i dag. Jag vägrar åka dit och de hotar med handräckning. Jag fattar verkligen inte vad allt tjafs beror på, jag är väl dum i huvudet eller nåt men jag tycker inte det är så stor skillnad mot hur det brukar vara. De ser ju inte min ångest, jag pratar ju inte ens med dem!

Panikångest av att tänka på hur det är där uppe på sjukhuset. Först flera timmars väntan innan jag ens får träffa någon läkare. Väntan i ett vitt opersonligt rum. Sen massa frågor jag måste svara på (läs; ljuga) och om jag blir inlagd blir det på tvång så då har jag inte en chans att komma ut därifrån på evigheter. Fan, fan, fan!!!

Försökt ta på mig fina kläder så att läkaren ska se att jag mår bra och klarar mig hemma. Kanske borde sminka mig också? Någon våg ställer jag mig inte på även om jag har gått upp i vikt. Vad jag väger angår bara mig, ingen annan.

Inte varit ute och gått sen i morse. Lat! Får väl inte gå ut nu misstänker jag. Det är kallt ute och jag har kjol, det kanske inte är jättesmart men det är snyggt;-)

Klockan två i natt var jag ute och gick i 40 minuter. Kan inte sova längre heller. Det var ingen skön promenad, jag kände mig som en zombie efter alla sömntabletter. Kunde i alla fall somna om en stund när jag kom in.

I dag har jag varit och bytt knapp, den jag får sond igenom. Känns lite meningslöst eftersom jag inte tar sonden men jag orkar inte braåka om det!

Hade gått upp i vikt i dag! Fasa! Tre hg!!! De tror fortfarade att jag går ner i vikt bara för att jag vägrar klä av mig och visa dem min äckliga kropp. Men vad jag väger angår bara mig ingen annan!

Tom dag i dag. Vet inte vad jag ska fylla den med. Är bara så trött hela tiden!

Hur gör man för att stå ut? Hur gör man för att överleva den här ångesten? Hur gör man för att gå vidare? Jag orkar inte leva mitt liv. Jag orkar inte med alla människor som säger att det ”bara är att byta ut det destruktiva mot något jag mår bra av.” Fuck them, det går inte. Jag kan inte. Jag är förmodligen en värdelös människa men jag har verkligen försökt. Nu har jag gett upp och inser att mitt liv kommer att vara så här och jag får göra det bästa av situationen. Så jävla ledsen i kväll. Pratade med p förut och det gjorde ju inte saken bättre precis. Gick upp i lägenheten och skar ett snitt i armen för att straffa. Vet inte vem jag straffar, mig själv antar jag. Mina armar är redan förstörda så det gör ingen skillnad. Vet inte vad jag ska göra för att överleva resten av kvällen. Ta medicin och gå och lägga mig kanske. Åt pasta i dag igen, fan, jag hatar verkligen mig själv. Känner sånt självförakt. hör mig själv håna mig inuti huvudet. Det är inga obetydliga beskyllningar jag har mot mig själv precis.